Fångad i storstan.
Ljuden från trafiken blandas med radions Backstreet boys, utanför säljer någon kinamat från en liten vagn och runt om mig sitter folk från alla världens hörn och njuter av en kall öl...
Nä, det gick inget vidare att somna igår, och därmed gick det inte heller något vidare att njuta av den här trånga hektiska asiatiska staden för en dag, för det enda jag egentliegn ville var att ligga utsträckt på en strand och läsa mina bok. Efter en stunds letande på förmiddagen hittade jag dock en liten västerlänsk oas att fly till - nämligen gamle käre Starbucks, men ett par timmar after att jättekoppen med latte är slut bli även starbucks fotöljer obekväma och jag gjorde ett halvhjärtat försök till en shoppingrunda, kom över tre behår till ett bra pris...
För att ytterligare råda bot på bitterheten unnade jag mig en fot-, nacke- och huvudreflexologi. Efter att under en timmes tid låtit en otroligt liten gravt synskadad muslimsk kvinna klämma på mina fötter och gnugga min nacke sköt mitt välbefinnande i höjden - Helt fantastiskt, nästan bättre än sex...
Det där med att hon var syskadad är föresten en udda anektot, för efter att gått runt på stan och spanat in i ett X antal SPA's kan jag kontatera att säkert femtio procent av de som jobbar med reflexologi har något form av tydligt synhandigkapp, antingen är de otroligt skelögda eller så tittar de ut i tomma intet precis som att de vore blinda. Överhuvudtaget har jag sett mycket handikappade människor runt om i Malaysia, något som vi reagareade på att vi inte såg alls i Indonesien. Jag undrar vad det beror på, är man helt enkelt friskare i Indonesien (som jämnfört med Malaysia är både fattigare och mer underutvecklat) eller "gömmer" man helt enkelt undan människor som inte är som alla andra där? Eller finns det andra faktorer att skylla på, som att man andvänt något mystiskt miljögift i Malaysia under 60-talet eller att inavel är mer vanligt här? Jag vet inte, kanske jag måste ägna mig åt lite forskningsarbete.
Nu är jag i alla fall helt redo att åka över gränsen till Thailand. Visumet sitter i passet, biljetten är betald, jag har växlat mina ringitt till bhat och jag jobbar på min andra (och sista) rom&cola så att jag skall få mig några timmars sömn innan bussen går klockan fem imorgonbitti.
Nä, det gick inget vidare att somna igår, och därmed gick det inte heller något vidare att njuta av den här trånga hektiska asiatiska staden för en dag, för det enda jag egentliegn ville var att ligga utsträckt på en strand och läsa mina bok. Efter en stunds letande på förmiddagen hittade jag dock en liten västerlänsk oas att fly till - nämligen gamle käre Starbucks, men ett par timmar after att jättekoppen med latte är slut bli även starbucks fotöljer obekväma och jag gjorde ett halvhjärtat försök till en shoppingrunda, kom över tre behår till ett bra pris...
För att ytterligare råda bot på bitterheten unnade jag mig en fot-, nacke- och huvudreflexologi. Efter att under en timmes tid låtit en otroligt liten gravt synskadad muslimsk kvinna klämma på mina fötter och gnugga min nacke sköt mitt välbefinnande i höjden - Helt fantastiskt, nästan bättre än sex...
Det där med att hon var syskadad är föresten en udda anektot, för efter att gått runt på stan och spanat in i ett X antal SPA's kan jag kontatera att säkert femtio procent av de som jobbar med reflexologi har något form av tydligt synhandigkapp, antingen är de otroligt skelögda eller så tittar de ut i tomma intet precis som att de vore blinda. Överhuvudtaget har jag sett mycket handikappade människor runt om i Malaysia, något som vi reagareade på att vi inte såg alls i Indonesien. Jag undrar vad det beror på, är man helt enkelt friskare i Indonesien (som jämnfört med Malaysia är både fattigare och mer underutvecklat) eller "gömmer" man helt enkelt undan människor som inte är som alla andra där? Eller finns det andra faktorer att skylla på, som att man andvänt något mystiskt miljögift i Malaysia under 60-talet eller att inavel är mer vanligt här? Jag vet inte, kanske jag måste ägna mig åt lite forskningsarbete.
Nu är jag i alla fall helt redo att åka över gränsen till Thailand. Visumet sitter i passet, biljetten är betald, jag har växlat mina ringitt till bhat och jag jobbar på min andra (och sista) rom&cola så att jag skall få mig några timmars sömn innan bussen går klockan fem imorgonbitti.
Kommentarer
Trackback
