Emma

Det är nästan midnatt i Panang, jag har legat på sängen i en och en halv timme och lyssnat på en ljudbok men sömnen vägrar att infinna sig. jag vet inte om det beror på det faktum att det trots en bullrande fläkt är som en bastu i rummet eller om det beror på att jag har huvudet fullt av tankar.

Jag utvärderar mina tio dagar i Malaysia. jag kan verkligen inte bestämma mig för vad jag skall tycka om det här landet. På något vis kan jag inte ta till mig den här platsen så som jag gjorde med Indoenesien, visserligen har jag spenderat mycket kortare tid här men jag tror inte att det beror på det heller. Kulturen och folket här talar inte till mig på samma vis, kanske är det strikta muslimska leveendet eller det faktum att det är svårt att hitta något typisk malaysiskt då befolkningen är en salig blandning av kineser, malayer och indier. En viktig del är nog också det faktum att Malysia är så enkelt, verkligen upplagt för turism, och det är så tydlgt att det finns pengar, detta medför automatiskt att det ibland känns som att man reser runt hemma i Europa. Visst uppskattar jag bra vägar tydlig information osv. men det finns deffenitivt en charm i att resa på ställen där turism är mindre vanligt och man får kämpa sig fram.

Sen så får jag ju skylla mig själv lite att jag inte riktigt kollade upp deltaljerna på resan från Taman Negara till Krabi, för hade jag gjort hade jag förmodligen varit beredd på att jag skulle hamna här i Georgetown för en natt, och hade jag dessutom pluggat på om visumet hade jag vetat att jag skulle bli kvar här i tjugofyratimmar vilket innebär att jag inte hinner med någon buss imorgon och måste därför sova på detta lilla trånga, varma och skitiga hotell i två nätter. Men jag deppar inte, istället rycker jag på axlarna och imorgon skall jag ge mig ut på upptäcksfärd, och i värsta fall så har jag ett café med wi-fi dörr i dörr så jag kan sitta där och sällskapa med datorn en stund samtidigt som jag sippar på ett kopp sött malysiakt kaffe med kondenserad mjölk (jag vet, det låter inget vidare, men tio dagar har gjort mig helt beroende av det).

Om jag ska vara ärlig så börjar hemlängtan sakta men säkert att krypa sig på. Kanske är det för att jag nu satt en slutdatum på min resa, men det kan nog också bero på att jag nu faktsikt reser helt själv utan några avtalande möten tills dess att jag återigen står på svensk mark. Det konstiga är att trots att det känns motigt ibland så uppskattar jag alla dom här känslorna, jag tror att det är nyttigt. Jag behöver få känna mig lite ensam och jag behöver få längta lite. Det är så otroligt givande att resa runt själv och jag känner mig så mycket mer självsäker nu än vad jag gjorde för några månader sedan, jag räds inte längre ensamhet, inte heller tristess, för jag vet att om jag vill kan jag söka kontakt, det är bara upp till mig själv hur social jag vill vara och vad jag vill dela repektive ha för mig själv. Och ja, det här är inte sista gången jag ger mig ut i världen på egenhand.

Nu ska jag läsa lite i min bibel a.k.a "Lonley Planet - Thailand" och låtsas att jag ligger i värmen på en vit strand, så kanske "bastu-rummet" känns mer uthärdligt, och efter det tänker jag göra ett nytt försök att sova några timmar innan jag beger mig ut på äventyr i staden.