Emma

Torsdag 26/11

Jaha, då var jag här igen. Uppe i luften, just nu tror jag att vi flyger över Indien på väg nord-väst mot Afganistan och allt vad det nu heter däruppe.

Jag har precis avslutat ett mål mat, det är alltid lika roligt med som där små förpackningnarna. Det går åt lika lång tid att att öppna förpackningar och försöka fillura ut vad man skall göra med all tomplast som det det egentliga ätandet tar. Idag fick jag vegitarisk pasta, surdegsbröd och en liten plastmugg med rött vin. Man ska väl förmodligen inte bland alkohol och antibiotika, men en liten avslppningssipp rödtjut kan väl inte vara så farligt?

Air Berlin är förmodligen den sämsta lång flygningen jag varit på hittills i mitt liv. Vanligtvis brukar man ju ha en liten skärm i ryggstödet på stolen framför och en hel radda med filmer och TV-serier att välja mellan. Flighten ner hade till och med spel och språkkurser som man kunde sysslesätta sig med. Nej, den här flighten har några få TV-skämar i mitten som visar lite olika saker, hittills har jag sett "Mr.Bean", "Två och en halv män" och "High school musical" passera i ögonvrån. Jag sitter så dåligt till att jag inte ens brytt mig om att be om ett par hörlurar. Inte har dom heller delat ut några snacks, på förra flyningen fick vi en hel påse med diverse smått och gott. Endå var inte den här flygning nå mycket billigare. Jag antar att jag får se det possetiva i det, jag får ju massor med tid att sitta och skriva, fundera och läsa. Jag kommer förmodligen att somna också, men det bästa vore nog om jag kunde hålla mig vaken hela vägen då jag lyfte från Bangkok klockan ett lokal tid och kommer att vara hemma (hemma? okej, vi säger så, hemma i mitt land iaf!) i Stockholm (efter 2 timmars byte i Berlin) klockan halv elva på kvällen, det vill säga, trots att jag reser i sjutton timmar färdas jag ju bara på dagtid. Vem orkar bry sig? Jag får hantera jet-lagen i helgen och förhoppningsvis är jag någorlunda utvilad innan måndag då jag ska vara på den där förbaskade intervjun i Umeå.

Det var nog tur att jag lämnade Bangkok idag , annars hade jag nog dels tömt mitt konto totalt och dels hade jag nog inte tagit mig på planet. I och för sig så checkade jag "bara" in 16 kg och så har jag ytterlige typ 5kg i handbagage, men om man då tänker att jag i Kuala Lumpur hade 12kg totalt vilket även inkluderade en massa toalett artiklar och några handdukar som jag nu gjort mig av med...

Men jag känner mig nöjd iaf, hittade flera nya par jeans, lite skjortor, skor samt en radda med presenter. Men ärligt talat upplevede jag inte att shopping i Bangkok var särkillt billigt. Självklart kan man köpa kopior och sånt för en spottstyver men jag upplevde det betydligt billigare att shoppa hos de stora kedjorna när jag var i USA än vad jag tyckte det var i samma i butiker här. Jag kan inte säga priserna hos till exemple Topshop och Zara var nå annorlunda än hemma. Spela roll, jag behövde lite nya kläder.

Jag sitter och funderar över resan och försöker få något form av grepp över vad jag egentligen har varit med om under dom här tre månaderna, men det är bara en massa lösa tankar som svishar förbi om vart annat och jag kan liksom inte få någon ordning. Kanske är det för tidigt för någon form av sammanfattning.

Vad jag däremot vet är att det här är nog något av det nyttigaste jag har gjort i hela mitt liv. Det jag har lärt mig om mig själv under dom här tre månaderana hade jag nog inte lärt mig på år därhemma. Jag har ställts inför utmaningar och jag har många gånger tvingas avstå från principer. Väldigt viktigt för mig har nog varit det faktum att det inte går att planera något när man reser såhär och man få helt enklet ta allt för vad det är för skunden. Och visst kan det ibland vara frustrerande att man tänker en sak men så blir det till något helt annat. Men vad det har gjort för mig är att jag känner mig så fruktansvärt avslappnad. Igår när jag gick runt i köpcentrat för mig själv fick jag ett enormt lykosrus och insåg hur till freds jag är med livet just nu, allt känns bara så otroligt bra. Jag har fantastika upplevelser i bagaget, jag är på väg hem till en familj jag älskar, jag har de mest fantastika vänner därhemma som jag snart skall få träffa. vad finns det att hänga läpp över?

Visst, den jäkla intervjun känns en aning jobbig. Jag var ju för en gångs skull 100% säker på vad jag vill. Men men, jag har betämt mig för att inte tänka så mycket på det. Bara åka till Umeå på måndag, invänta dommen och sen utifrån det börja fundera.

Nu skall jag hoppa iväg till toaletten för att lägga ny salva på mina fina sår och sen tänker jag göra som tyskan till höger om mig, ta en tupplur!

 Tre timmar senare...

Herre Gud, jag som brukar njuta av långflygningar, men idag är jag verkligen rastlös! Jag har varit i luften cirka sju timmar nu, dvs. att det är fem kvar innan jag är i Berlin. Det där med att ta en tupplur gick inget vidare, lovar jag kommer att smälla av lagomt till landning, det vore ju en klassiker. Jag hade ju sett fram emot det här, jag ville mysa in mig i flygstolen, luta mig tillbaka och titta på en massa filmer (det var ett tag sedan jag såg en film sist!), jag tror jag fortfarande bearbetar besvikelsen. Dom visar någon film med Julia Roberts just nu som säkert är bra, men jag vill verkligen inte köpa höralurar för att se en film på en TV-skärm som jag skulle behöva en kikare för att se ordentligt. Brukar inte hörlurarna vara gartis annars föresten?

Tyskan till höger sover fortfarnde, när hon inte hostar och spottar slem i en näsduk vill säga, hoppas det inte smittar. Kanske man är skyddad om man redan äter antibiotika? Thailändskan till vänster jobbar fortfarnde på samma dagstidning som hon läst sedan starten. Kanske tar det än väldans tid att läsa dom där snirkiga thaibokstäverna eller så är hon ungefär lika uttråkad som jag.

Min mage kurrar lite igen, vart är dom där jäkla snacksen?

Men men, jag har jobbat mig i genom halva min Sophie Kinsella, "Remember me?" och hon är förjäkla rolig den där kvinnan. Undrar om hon är lika rolig privat som i det hon skriver eller om hon helt enkelt är en torrboll som låser in sig i ett mörkt rum och knapprar på sina tangenter?

Jag inser plötsligt det ironiska i vad jag just skrivit, först skriver jag hur oerhört glad jag är över allt och sen sätter jag mig att skriva en lång lista med dåliga saker. Och missförstå mig rätt, mitt liv är underbart och den här flygresan kanske inte är så hemsk den heller, jag är bara uttråkad och rastlös och skriva får tiden att gå.

Nu är det bara 29% kvar på mitt batteri, tror jag skall ta och spela lite spindelharpan medans jag väntar på att det kommer något som går att tugga på. Tjohej!