Underbart och sushi.
Idag har dock tiden verkligen sniglat sig fram på jobbet. Jag vill verkligen inte vara där mer och det hjälper inte att veta att det bara är två dagar kvar, det gör det hela bara ännu långsammare och jag blir bara mer irriterad på att bli hunsad runt som någon form av "städ-slav" (vilket kanske är vad jag är också!).
Nu laddar jag för att hoppa in i duschen och fräsha upp mig sen bär det av ner på stan för att lyxa till det med sushi, något som jag inte ätit sedan Loonin tog mig med till det ställe som hon påstår har San Fran's absolut bästa japanska läckerheter. Vi får väl se om Trondheim kan mäta sig med den upplevelsen. Jag har mina tvivel.
Jag och min dator.
Om jag inte visste att det det här bara var en vanlig regning och kall juni dag skulle jag kunna tro att det var "alla hjärtans dag", för nu har jag gjag försökt få tag i tre olika vänner och fått svaret "Senare, jag är med mr.X". Okej, dem väl unnat. Men inte utan lite självömkan.
Men annars känner jag mig på topp. Mamma och Ingvar har varit på besök fredag och lördag, vilket har inneburit att jag fått äta god mat på stan och att jag gott i massor med affärer. Jag blir dock irriterad på hur påverkad man är av denna jäkla materialism. Tidigare i veckan när jag pckade min garderob svor jag över att jag har aldelss för mycket kläder, men endå shoppar man likförbannat när man kommer ut på stan. Har ingen karaktär överhuvudtaget.
Nu återstår bara tre dagar på TRS. Vet dock inte hur jag skall uthärda för nu är verkligen hela jag inställd ppå hemresa vilket innbär att tiden på arbetet slingrar sig fram en värre än vanligt.
Nu funderar jag på om jag skall vara så hemsk och gå ner och väcka Sanna och Glenn så att jag kommer åt min garderob så jag kan plocka fram mina träningskläder och ge mig ut på en av mina numer väldigt sällsynta joggingrundor.
Då vs. nu.
Idag är det två år och tre dagar sedan jag tog studenten. Vad hände med tiden?
Det känns som igår men endå så väldigt långt borta. Jag läste ett par rader i Eleonores blogg om att åren på Sandö satte sina spår och plötsligt blev jag oerhört berörd, det värker enda in i hjärtat. Jag tror att det är saknad. Jag glädjer mig åt att det snart är midsommar och att det verkar som att jag då kommer att få en liten bit av det gamla livet. Nu låter det som att jag inte trivs med vad jag har idag, det gör jag. Jag har haft en fantastisk tid här och idag har jag packat mina väskor och ser med spänning fram emot vad som skall hända härnäst, oavsett vad det blir och vart jag hamnar.
Absolut närmast på schemat står iaf kvällsfika med Alexandra. Vi ska prova mina nybakta brownies.
Point of no return.
Och vet ni vad?
Det känns W-O-N-D-E-R-F-U-L!
Tomhet.
Och inte är det bara mobilen som lämnar spår av saknad. Robin och Anton åkte idag, så nu står huset på nedre byåsen tomt ;( Uscha, alla dessa savsked.
