Emma

Jag glider på en våg av glädje! - Vilket jag måste säga att det går bra mycket smidigare än att glida på en våg ståendes på en surfbräda!

Jag känner ett oehört rus över att vara hemma. Jag inser sakta men säkert så mycket jag lärt mig av den här resan och hur otroligt givande det har varit och just nu uppskattar jag att ha mina nära och kära nära igen. Jag och mamma dricker rödtjut, Rebecca och jag har gjort julteckningar, lillasyster har fått lära sig tvätta ur sår (mina!) och allt känns frid och fröjd. Förutom kanske den jäkla intervjun på måndag, man jag har bestämt mig för att gå dit göra det och sen se vad som händer och fundera utifrån det. Bonusen är ju att det blir en Umeå sväng så då hinner jag både ta mig en fika med Jenny och våldgästa hos Linn och Fredrik för en kväll/natt!

Nu är det läggdags...

Torsdag 26/11

Jaha, då var jag här igen. Uppe i luften, just nu tror jag att vi flyger över Indien på väg nord-väst mot Afganistan och allt vad det nu heter däruppe.

Jag har precis avslutat ett mål mat, det är alltid lika roligt med som där små förpackningnarna. Det går åt lika lång tid att att öppna förpackningar och försöka fillura ut vad man skall göra med all tomplast som det det egentliga ätandet tar. Idag fick jag vegitarisk pasta, surdegsbröd och en liten plastmugg med rött vin. Man ska väl förmodligen inte bland alkohol och antibiotika, men en liten avslppningssipp rödtjut kan väl inte vara så farligt?

Air Berlin är förmodligen den sämsta lång flygningen jag varit på hittills i mitt liv. Vanligtvis brukar man ju ha en liten skärm i ryggstödet på stolen framför och en hel radda med filmer och TV-serier att välja mellan. Flighten ner hade till och med spel och språkkurser som man kunde sysslesätta sig med. Nej, den här flighten har några få TV-skämar i mitten som visar lite olika saker, hittills har jag sett "Mr.Bean", "Två och en halv män" och "High school musical" passera i ögonvrån. Jag sitter så dåligt till att jag inte ens brytt mig om att be om ett par hörlurar. Inte har dom heller delat ut några snacks, på förra flyningen fick vi en hel påse med diverse smått och gott. Endå var inte den här flygning nå mycket billigare. Jag antar att jag får se det possetiva i det, jag får ju massor med tid att sitta och skriva, fundera och läsa. Jag kommer förmodligen att somna också, men det bästa vore nog om jag kunde hålla mig vaken hela vägen då jag lyfte från Bangkok klockan ett lokal tid och kommer att vara hemma (hemma? okej, vi säger så, hemma i mitt land iaf!) i Stockholm (efter 2 timmars byte i Berlin) klockan halv elva på kvällen, det vill säga, trots att jag reser i sjutton timmar färdas jag ju bara på dagtid. Vem orkar bry sig? Jag får hantera jet-lagen i helgen och förhoppningsvis är jag någorlunda utvilad innan måndag då jag ska vara på den där förbaskade intervjun i Umeå.

Det var nog tur att jag lämnade Bangkok idag , annars hade jag nog dels tömt mitt konto totalt och dels hade jag nog inte tagit mig på planet. I och för sig så checkade jag "bara" in 16 kg och så har jag ytterlige typ 5kg i handbagage, men om man då tänker att jag i Kuala Lumpur hade 12kg totalt vilket även inkluderade en massa toalett artiklar och några handdukar som jag nu gjort mig av med...

Men jag känner mig nöjd iaf, hittade flera nya par jeans, lite skjortor, skor samt en radda med presenter. Men ärligt talat upplevede jag inte att shopping i Bangkok var särkillt billigt. Självklart kan man köpa kopior och sånt för en spottstyver men jag upplevde det betydligt billigare att shoppa hos de stora kedjorna när jag var i USA än vad jag tyckte det var i samma i butiker här. Jag kan inte säga priserna hos till exemple Topshop och Zara var nå annorlunda än hemma. Spela roll, jag behövde lite nya kläder.

Jag sitter och funderar över resan och försöker få något form av grepp över vad jag egentligen har varit med om under dom här tre månaderna, men det är bara en massa lösa tankar som svishar förbi om vart annat och jag kan liksom inte få någon ordning. Kanske är det för tidigt för någon form av sammanfattning.

Vad jag däremot vet är att det här är nog något av det nyttigaste jag har gjort i hela mitt liv. Det jag har lärt mig om mig själv under dom här tre månaderana hade jag nog inte lärt mig på år därhemma. Jag har ställts inför utmaningar och jag har många gånger tvingas avstå från principer. Väldigt viktigt för mig har nog varit det faktum att det inte går att planera något när man reser såhär och man få helt enklet ta allt för vad det är för skunden. Och visst kan det ibland vara frustrerande att man tänker en sak men så blir det till något helt annat. Men vad det har gjort för mig är att jag känner mig så fruktansvärt avslappnad. Igår när jag gick runt i köpcentrat för mig själv fick jag ett enormt lykosrus och insåg hur till freds jag är med livet just nu, allt känns bara så otroligt bra. Jag har fantastika upplevelser i bagaget, jag är på väg hem till en familj jag älskar, jag har de mest fantastika vänner därhemma som jag snart skall få träffa. vad finns det att hänga läpp över?

Visst, den jäkla intervjun känns en aning jobbig. Jag var ju för en gångs skull 100% säker på vad jag vill. Men men, jag har betämt mig för att inte tänka så mycket på det. Bara åka till Umeå på måndag, invänta dommen och sen utifrån det börja fundera.

Nu skall jag hoppa iväg till toaletten för att lägga ny salva på mina fina sår och sen tänker jag göra som tyskan till höger om mig, ta en tupplur!

 Tre timmar senare...

Herre Gud, jag som brukar njuta av långflygningar, men idag är jag verkligen rastlös! Jag har varit i luften cirka sju timmar nu, dvs. att det är fem kvar innan jag är i Berlin. Det där med att ta en tupplur gick inget vidare, lovar jag kommer att smälla av lagomt till landning, det vore ju en klassiker. Jag hade ju sett fram emot det här, jag ville mysa in mig i flygstolen, luta mig tillbaka och titta på en massa filmer (det var ett tag sedan jag såg en film sist!), jag tror jag fortfarande bearbetar besvikelsen. Dom visar någon film med Julia Roberts just nu som säkert är bra, men jag vill verkligen inte köpa höralurar för att se en film på en TV-skärm som jag skulle behöva en kikare för att se ordentligt. Brukar inte hörlurarna vara gartis annars föresten?

Tyskan till höger sover fortfarnde, när hon inte hostar och spottar slem i en näsduk vill säga, hoppas det inte smittar. Kanske man är skyddad om man redan äter antibiotika? Thailändskan till vänster jobbar fortfarnde på samma dagstidning som hon läst sedan starten. Kanske tar det än väldans tid att läsa dom där snirkiga thaibokstäverna eller så är hon ungefär lika uttråkad som jag.

Min mage kurrar lite igen, vart är dom där jäkla snacksen?

Men men, jag har jobbat mig i genom halva min Sophie Kinsella, "Remember me?" och hon är förjäkla rolig den där kvinnan. Undrar om hon är lika rolig privat som i det hon skriver eller om hon helt enkelt är en torrboll som låser in sig i ett mörkt rum och knapprar på sina tangenter?

Jag inser plötsligt det ironiska i vad jag just skrivit, först skriver jag hur oerhört glad jag är över allt och sen sätter jag mig att skriva en lång lista med dåliga saker. Och missförstå mig rätt, mitt liv är underbart och den här flygresan kanske inte är så hemsk den heller, jag är bara uttråkad och rastlös och skriva får tiden att gå.

Nu är det bara 29% kvar på mitt batteri, tror jag skall ta och spela lite spindelharpan medans jag väntar på att det kommer något som går att tugga på. Tjohej!

Låt mig presentera; Emma Sjöström "Andvanced diver". Jag vet, det är långt kvar innan man kan börja skryta. Men i alla fall, det känns så mycket bättre och säga attr man har "Advanced certification" istället föt "Open Water+Deep+night", vilket har varit läget tidigare. Jag är glad jag faktiskt får ut en certifiering utav den här dagen för de tre dyk jag gjort idag var två dåliga och ett fruktasvärt. Jag är ju som sagt på Koh Tao, och precis som folk har varnat mig för är det här monsunmånad, vilket för med sig regn (vilket vi klarat oss utan hittills idag) och vindar. Och med vindar även vågor, vilket slutligen leder till dålig sikt och ganska meningslösa dyk, tur att jag njuter av att bara få vara där nere i djupet.

Nu är det kväll, jag sitter på "min" veranda på en skruttig plaststol, skänker en liten tanke till pappa som försöker sträcka ut sina ben i flygplansstol på väg mot en lyxig resort i Egypten, väl värd en 50årsdag i solen!

Jag funderar på att gå och hitta mig någonstans att äta men helst vill jag inte visa mig bland folk. Det må vara fåfängt, men jag ser FÖRJÄVLIG ut, hade tidigare tre stora finnar i ansiktet, det kunde jag leva med enda tills samtliga tre blev infekterade och nu har jag tre stora gischiga sår i ansiktet (Just precis I ANSIKTET!). I tillägg tilll detta dras jag fortfarnde med ett varande sår på mitt finger efter klättringen förra veckan samt ett infekterat hål i höger öra, fördelen är att mina mygg och myrätna ben farmstår som mer välskötta än prinsessan Victorias (inte för att har detaljstuderat dem!) i jämnförelse. Hittills har jag jobbat mig igenom en hel flaska klorhexidinsprit och ett paket plåster under denna trip. Det tycks tydligen vara så att att bakterier trivs allt för bra i tropiskt klimat under regnperioden. Men ärligt talat, det svider och gör ont, men mest av allt lider jag av det faktum att det ser hemskt ut och jag vill för mitt liv inte få tre blaffiga ärr i ansiktet. Jag sitter och försöker komma på en bra historia över hur jag fick massa sår i ansiktet och nu har plåster på kinden. Kanske jag kan säga att jag blev attackerad av hajar eller ännu bättre "Jag var ute i djungeln och gick vilse, utan medhavd mat eller vatten fick jag på egenhand försöka överleva därute i det vilda, efter ett par veckor hittade jag till slut en flod att följa tillbaka, det vara bara det att runt floden levde det också en hungrig tiger som genst gick till attack, men självklart hade han inte en chans mot min list och styrka och och det enda han lyckades komma undan med var att ge mig dessa sår i ansiktet...". Okej, jag kanske överdriver lite eller så är det ett teckan på understimulans, att jag måste sitta och sväva ut i historier? Jag vet inte, troligen inte. Jag vet visserligen inte vad jag skall hitta på ikväll, men dagen har varit allt annat än lat.

På tal om lat var jag jäkligt lat igårkväll. Eller jag tänkte iaf lata mig och gick till ett SPA för att pröva min första "Thai-massage" - rena rama träningspasset. Det finns inte en muskel i min kropp som den damen inte sträckte och inte en kota som inte gav ifrån sig ett knak. Väldigt inmponerande att se den lilla damen sträcka, dra och trycka med sådan kraft, men jag är inte förvånad över att hon är stark, snacka om träningspass då hon verkligen använde hela sin kropp. Ja, hon till och med stod på mig! Även om jag idag har lite träningsverk och vissa övningar var en aning smärtsamma måste jag säga att det i det stora hela var SKÖNT och jag slockande som en ljus före klockan tio, men visst vill man slappa är det nog "svensk", "balenesik" eller "olja" som gäller.

Imorgonbitti ger jag mig ut på ytterligare två dyk. Jag förväntar mig ingen succé p.g.a vädret. Men så länge jag inte blir sjösjuk (so far, so good!) på båten är det alltid skönt att få bege sig ner i djupet för en stund, och dessutom får jag "fin-pris" eftersom jag gjorde färdigt kursen med dem idag. Återigen, sexton dyk totalt låter bättre än tolv...

Mina attacker (lite grovt, kanske "mina stunder" är mer passande!) av hemlängtan kommer oftare och oftare nu, och det känns bra att flyga från Bangkok om en vecka, skönt är också att veta att jag redan har betämt att möta personer som jag träffat tidigare på resan både här imorgon och i Bangkok, jag antar att efter att i sovit mer än tre nätter på samma plats under det senaste fyra veckorna har fått mig att ledsna lite på att konstant presentera mig för nya männskor och gå igenom samma gamla dänga om hur länge man rest, vart man kommer från, vad man gjort innan resan, vad man skall göra efter...Det finns trots allt andra dikussionsämnen än "mig själv", även om jag inte har något emot det ;)

Nä, nu är detta snart en novell och det var väl inte riktigt tanken och klockan säger att jag borde leta reda på middag, men jag är inte dirket hungrig men annars vaknar man inatt hungrigare än en varg! Men det var ju det där med fejjan...

Ursch, först måste jag försöka korrekturläsa!

Resan hit har varit ytterst intressant. Den startade med mitt livs vildaste båtresa från Koh Tao till Chalok (hur det nu stavas!). Det var ungefär som att sitta två och en halv timme i en berg-och-dal bana, men underligt nog klarade jag mig utan att kräkas upp inälvorna (vilket inte riktigt gällde för samtliga turister ombord), istället halkade jag in i ett riktigt intressant samtal med en kanadensisk kille med en master i filosofi och som nu tjänstgör som soldat i Afghanistan. I alla fall, när båtresan var avklard var det nattåg till Bangkok som gällde och underligt nog small jag av nästan direkt när jag steg på vid niotiden och sen sov jag hyffsat bra enda tills personalen sa att det var en halvtimme kvar till Bangkok och utan klocka som jag var trodde jag att klockan var runt sex (som biljetten sa!) när jag klev av tåget på stationen, men något stämde inte riktigt för det var så mycket folk i farten... kanske därför att klockan var TIO! Jag hade alltså sovit mig igenom ett fyra timmar långt motorhaveri mitt i natten. Möjligt att jag var en aning trött...

Sitter nu på ett kafé i Bangkok och har författat en liten novell om mig själv att skicka iväg för läkarlinje-intervjun som jag tydligen ska på den trettionde. Sen antar jag att jag måste hitta mig någonstans att bo, fick ett tips av en jag mötte tidgare på min resa men självklart har jag glömt att förboka men jag ska väl göra ett försök kanske det fortfarande finns rum där, annars får jag väl återigen lita till bibeln, Lonley Planet. Hahha, det får mig att tänka på veckans roligaste missuppfattning. Jag sitter och pratar med en kille från Halmstad. Han säger något om Lonley Planet, varvid jag utbrister "The Bible!" följt av "Bär du en med dig?". Han får plötsligt ett konstigt ansiktsuttryck och svarar "Ehhhh....nej...jag är inte särskillt religös av mig!". Jag hade velat se in i hans huvud bara för att se hur hanns bild av mig plötsligt måste ha förändrats!

För övrigt gör mitt ansikte fortfarnde ont och såren tycks bara fylla på sig med var hur mycket jag än spritar och tvättar. Börjar känna mig smått hjälplös och det är inte så himla kul när folk kommer fram också säger "U are totally coverd in cuts and bandagedes!", jo tack jag vet, och jag har inte ens en cool historia att komma med förutom att "ja alla mina myggbätt och finnar (samt hålet i högerörat) tycks ha blivit infekterade på samma gång!". Jäkla piss och skit!

Oppnade precis min mailbox, dar fanns ett mail jag aldrig nagonsin trodde att jag skulle fa, namligen an kallelse till Intevju for lakarprogrammet! Det flesta skulle sakert hoppa hogt av gladje, sjalv vet jag inte hur jag skall reagera.. ar det bra eller daligt?
Jag mate ju dit iaf for det ar ju troligen min absolut min enda chans. Intervjun ar den 30 november men jag mate skicka in en personbeskrivning sensat imorgon.

Annars ar jag pa Koh Tao men tar nattaget till Bangkok ikvall...

Jag vet inte om jag kan tillräcklig många vackra positiva ord för att beskriva dagens dykning. Totalt blev det tre dyk. Det första runt ett tio år gammalt passagerarvrak, vågar påstå att det är första gången jag hittat en muräna i en toalett. Det två andra vart helt enkelt oerhört vackra, färggranna koraller och havsanemoner och i slutet hängde jag och min divemaster (ja, vi var bara två idag - Privatföreställning!) med en leopardhaj i nästan en halvtimme! ASOME!

Torsdag 12/11

Bara två veckor kvar till hemresa nu, och "slutpaniken" börjar smyga sig på. Så mycket kvar jag vill göra!

Ärligt talat var jag först lite motvilligt till att åka till Thailand bara för att "alla andra gör det", men nu förstår jag verkligen varför folk vallfärdar hit. Den här platsen är otoligt vacker, det verkar som att bilderna i turistmagasinen talar sannaing.

Jag befinner mig, som jag tidigare nämt på en liten ö strax utanför Krabi som heter Railey (ton sai beach), världsberömd i klättrarkretsar p.g.a av sina enorma "Lime stone"-klippor som reser sig upp ur havet. Det är tydligt hur allt är upplagt för turism för på ön finns inget annat än resorter, bungalows, resturanger och barer. Stämmningen på den här ön är underbar då det inte finns någon trafiken och de som letar sig hit är mestadels klättarare och backpackers, jag bor väldigt bra också. Det är förmodligen den enklaste bungalown (och billigaste!) jag haft på hela resan. Den ligger i en sluttning opch är helt byggd i bambu och palmlöv vilket gör att man kan se genom väggarna. Den enda form av "möblering" som finns därinne är en stor madrass med ett myggnät runt, det är nästan lite som att sova utomhus, fast inomhus. Otroligt nog läckte det inte ens in under gårdagskvällens massiva regnskur.

Varenda muskel i min kropp värker efter gårdagens klättring och båda knäna har intagit en ny blålila ton efter att konstant stöt in klippväggen. Jag visste nog inte riktigt vad jag gav mig in på när jag på tisdagskvällen anmälde mig till kursen, men jag är lika glad att jag gjorde det som att jag är glad över att jag inte gick och anmälde mig till tredagars kursen direkt, det hade säkert varit kul men jag kan konstatera att det finns andra saker jag är betydligt bättre på. Som att dyka till exempel (kan iaf bli!), och det är därför som jag just nu sattsar allt krut på att hitta ett par dagars live aboard som går ut till Similan Island framåt helgen. Tror dock inte att det kommer att bli en lätt match då det oftast är en sådan sak som folk bokar långt i förväg. Hittar jag ingen dykklubb som kan ta mig dit åker jag istället vidare till koh Phi phi (där filmen "the beach" speladeds in!) imorgon och tar in på ett hotell där och göra några dyk runt de öarna med någon av det tjugotal dykklubbar som finns där.

Idag skall jag bara softa och vårda min ömma kropp, tänkte ligga på stranden och läsa Paulo Cohelos "Alkemisten" och framåt eftermiddagen ska jag om jag orkar släpa mig upp till någon av SPA'na för att pröva den berömda Thai-massagen. Ibland är livet för underbart!

Det är nästan midnatt i Panang, jag har legat på sängen i en och en halv timme och lyssnat på en ljudbok men sömnen vägrar att infinna sig. jag vet inte om det beror på det faktum att det trots en bullrande fläkt är som en bastu i rummet eller om det beror på att jag har huvudet fullt av tankar.

Jag utvärderar mina tio dagar i Malaysia. jag kan verkligen inte bestämma mig för vad jag skall tycka om det här landet. På något vis kan jag inte ta till mig den här platsen så som jag gjorde med Indoenesien, visserligen har jag spenderat mycket kortare tid här men jag tror inte att det beror på det heller. Kulturen och folket här talar inte till mig på samma vis, kanske är det strikta muslimska leveendet eller det faktum att det är svårt att hitta något typisk malaysiskt då befolkningen är en salig blandning av kineser, malayer och indier. En viktig del är nog också det faktum att Malysia är så enkelt, verkligen upplagt för turism, och det är så tydlgt att det finns pengar, detta medför automatiskt att det ibland känns som att man reser runt hemma i Europa. Visst uppskattar jag bra vägar tydlig information osv. men det finns deffenitivt en charm i att resa på ställen där turism är mindre vanligt och man får kämpa sig fram.

Sen så får jag ju skylla mig själv lite att jag inte riktigt kollade upp deltaljerna på resan från Taman Negara till Krabi, för hade jag gjort hade jag förmodligen varit beredd på att jag skulle hamna här i Georgetown för en natt, och hade jag dessutom pluggat på om visumet hade jag vetat att jag skulle bli kvar här i tjugofyratimmar vilket innebär att jag inte hinner med någon buss imorgon och måste därför sova på detta lilla trånga, varma och skitiga hotell i två nätter. Men jag deppar inte, istället rycker jag på axlarna och imorgon skall jag ge mig ut på upptäcksfärd, och i värsta fall så har jag ett café med wi-fi dörr i dörr så jag kan sitta där och sällskapa med datorn en stund samtidigt som jag sippar på ett kopp sött malysiakt kaffe med kondenserad mjölk (jag vet, det låter inget vidare, men tio dagar har gjort mig helt beroende av det).

Om jag ska vara ärlig så börjar hemlängtan sakta men säkert att krypa sig på. Kanske är det för att jag nu satt en slutdatum på min resa, men det kan nog också bero på att jag nu faktsikt reser helt själv utan några avtalande möten tills dess att jag återigen står på svensk mark. Det konstiga är att trots att det känns motigt ibland så uppskattar jag alla dom här känslorna, jag tror att det är nyttigt. Jag behöver få känna mig lite ensam och jag behöver få längta lite. Det är så otroligt givande att resa runt själv och jag känner mig så mycket mer självsäker nu än vad jag gjorde för några månader sedan, jag räds inte längre ensamhet, inte heller tristess, för jag vet att om jag vill kan jag söka kontakt, det är bara upp till mig själv hur social jag vill vara och vad jag vill dela repektive ha för mig själv. Och ja, det här är inte sista gången jag ger mig ut i världen på egenhand.

Nu ska jag läsa lite i min bibel a.k.a "Lonley Planet - Thailand" och låtsas att jag ligger i värmen på en vit strand, så kanske "bastu-rummet" känns mer uthärdligt, och efter det tänker jag göra ett nytt försök att sova några timmar innan jag beger mig ut på äventyr i staden.

Jag tänkte lägga upp bilder från dagen men tekniken vill inte riktigt samarbeta vilket gör mig en aning purken såhär på eftermiddagen.

Dagen har varit intensiv och jag har defentivit hunnit med många punkter från "att-se-och-göra-innan-du-dör-listan";

Vandrat några timmar längst en brant och lerig stig genom riktig regnskog.
Sett ett djur som jag trodde var en orm tills vi upptäckte att den/det hade ben.
Besökt en jordgubbsfarm.
Vandrat genom otroligt vackra teplantage.
Besökt en tefabrik.
Promenarat runt på en bifarm.
Köpt konstigatorkade frukter.

...