Emma

Resan har aterigen gatt in i en intensiv fas och just nu befinner jag mig pa 1100meters hojd, i Bajawa (fortfarande Flores). Mycket har hant de senaste tva dagarna och jag skriver for fullt pa min laptop (pappas!) och publiserar sa fort jag far mojlighet. Jag mar i alla fall GREJT! (som norrmannen skulle ha sagt!)

Egentligen känner jag mig lite för slö i huvudet för att skriva, men jag måste endå klottra några rader för dagen har varit fantastisk.

Jag har spenderat hela dagen på en dykbåt i Komodo national park. Det är dock med MYCKET avundsjuka som jag snorklat runt vid ytan tittandes ner på dykarna. En sak är du säker och det är nu finns det ingen återvändo; dyskcert skall ordnas inom en snar framtid, men efter noga övervägande väntar jag nog tils jag är tillbaka på Bali där jag kan göra det i en grupp. Roligare än att plugga här själv.

Dagen bjöd ändå på otroliga upplevelser då vi besökte tre helt olika sorters rev. Nu kan jag pricka av haj, Manta ray (a la 3 meter mellan "vingspetsarna") och Scorpion fish från min lista över sedda djur... 

Jag fick blodad trand och ska därför även imorgon hänga med båten ut och gå dyka in på minst två till ställen. Resan österut är alltså återigen framsjuten.

 

Jag sitter på Corner, fast inte i Junsele...

Idag hann rastlösheten ikapp mig. Nu pallar jag inte längre att bara sitta och inte göra någonting. Förmodligen är det ett gått tecken; jag är förmodligen helt återställd.

Vi en aha-upplevelse när vi tittade lite närmare på det olika symptom som den mytomspuna svininfluensan skall ge, vi lyckades applicera 10 av 10 symptom på hur vi har mått de senaste veckorna, eller kanske det stämmer mest in på hur grabbarna mått, själv har jag klarat mig med en lindrigare version. Slutsatsen är dock att det alltid är trevligt att vara en del av en grupp.

För att bota lite av min raslöshet tog jag mig en långpromenad runt HELA Luanbajo idag för att några bilder. Jag fick några riktigt vackra men jag slog ännu hårdare av hur fruktansvärt smutsigt det är här. Jag vandrade högst upp på en kulle och fick syn på en strand långt borta och bestämde mig för att gå dit, när jag kom fram var den en besvikelse. Jag har aldrig sett så mycket sopor i hela mitt liv... det är sorligt.

Nu är jag iaf eld och lågor för imorgon ska jag ut med en dykbåt och snorkla. jippie! 

Och just nu ska jag ta telefonen och ringa till världens bästa Linn som fyller 21 år idag. HIPP HIPP HURRA! 

  

 



Lubanbajo från ovan.



Inga kommentarer behövs.






Vacker strand?

Vi har lämnat Suraya - paradisön som kom att bli vårt helevet.
Okej, det kanske är att ta i i överkant, men det känns iaf skönt att ha lämnat stället som jag nu mera nästan bara kan förknippa med spyor och magont.

Nu sitter jag återigen på vårt favorithak, espressobaren "the Lounge" i Luanbajo, Flores. Jag har precis ätit en himelskt god hemagjord mangosorbet och ¨återigen proppat mig full med koffein och livsandarna är nu tillbaka till 110%. Wiha!

Jag blev så oerhört rörd idag när jag först startade datorn och såg alla mail och födelsedagshälsningarm, en liten tår letade sig fram. Tack så mycket! Jag saknar er alla och hoppas att samtliga har det bra! Jag skickar miljoner pussar och kramar över kontineneterna!

Måndag 21/9

Ja må jag leva, ja må jag leva...

21 år, innebär det att jag nu är myndig oasett vart jag reser i världen?

Jag ligger i hängmattan och njuter av eftermiddagens svalka. Dagen har varit klar och allt annat än ljummen jag har sprungit skytteltrafik mellan sol och skugga hela dagen då jag febrilt jobbat på att läsa ut den 500 sidor långa bok jag började med för två dagar sedan och jag har lyckats - det måste vara nytt personligt rekord. Inte så konstigt kanske då jag tidigare i veckan inte kunnat göra mycket annt än att ligga still.

Den elaka magbakterien tycks äntligen ha släppt taget om mig och idag har jag varit vaken hela dagen och lyckats äta både frukost och lunch även om aptiten fortfarnde är något avtrubbad. Nu är iaf det kapitelet avslutat och det är dags att gå vidare till roliga saker.

Tyvär har den senste tidens sjukdom tagit bort en hel del av charmen med det här stället då vi båda förknippar i stort sett varje smak eller lukt med sjukdom och har därför betämt oss för att lämna vår bungalow redan imorgon och leta oss mot nya äventyr. Det är synd för det har placet har verkligen potential att vara ett äkta sagopardis istället gör vår sinnestäming bara så att vi ständigt hittar nya saker att irretera oss på, är det inte tuppen som gal är det båten som spelar för hög musik eller restaurangen som serverar annan mat än vad vi betällt. Men men man skall inte hänga läpp, jag är säker på att det finns andra platser i detta land som kan erbjuda full tillfredställse (inga fula tankar nu!).

Jag fick iaf världens bästa födelsedagspresent imorse för när jag var ute och snorklade dök den upp; en otroligt vacker havsköldpadda - jag blev så trollbunden att jag nästan höll på att sjunka därute. I säkert tio minuter låga jag bara och flöt och iaktog hur den bökade runt bland korallerna och nu och då simmade upp till ytan för att ta sig lite luft. Snacka om häftigt djur!

Nu ska vi hyra kanot och utforska vattnet lite längre ut från stranden och med lite tur kan vi tajma så att vi hamnar på rätt sida om ön till solnedgången...

Söndagkväll 20/9

Nu är jag LESS! Igår trode jag verkligen att den här maghisorien var över. Men vad händer? Jag äter middag, bloggar och måste gå och lägga mig för att jag plötsligt mår superilla IGEN. Inte nog med det så väcks jag mitt i natten av att Alex hänger över vår terass och spyr värre än värst så medans jag hela natten ligger i halvdvala och plågas av mitt eget illamånde springer han skytteltrafik in och ut ur badrummet. Ganska spännande blev det dock mitt i natten då vi fick besök äv något djur som var stort nog att flytta runt en vattenflaska men som innan vi hunnit leta reda på en ficklampa hade hunnit springa och gömma sig. I fortsättningen sover jag med lampan kring handleden.

Dagen idag har passert i ett dis, Alex slutade kräkas någon gång i morse och har sedan dess sovit mest hela dagen, något som jag också har ängnat mig åt då jag är inne på dag tre utan kräkningar men med konstant illamående. Den lilla enerigi jag har haft har jag använt till att fullkomligen skrubba hela vårat "hål i golvet" (a.k.a. toalett) och därefter dränka allt i handsprit. Jag måste verkligen bli bra snart för det här tar bort så mycket av min entusiasm över den här resan och idag kom jag på mig själv med att ligga och stirra upp i taket samtidigt som jag tyckte synd om mig själv, och sånt tänker jag inte acceptera. Så nu sitter jag återigen i restaurangen och smuttar på en cola (ska vara bra för magen har jag hört) som efterrätt på potatisen jag lyckats få ner till middag. Det andra människorna på ön måste tro att vi är tråkigast i världen, hänger i bungalown hela dagen och när vi väl vågar oss ut sitter vi tysta och bleka och stirrar på varandra i samtidigt som vi petar i maten. Underbart!

Med detta i åtanke vågrar jag inte hoppas på något jättekalas imorgon då jag nu tre dagar i rad sagt att "imorgon kommer jag att må som en prinsessa" och isället vaknat med känslan av att någon stuckit en kniv i mellangärdet på mig.

Slutklagat: Jag är bättre än att jag tänker låta mig sänkas av någon liten bakterie; jag är både större och smartare än den. Det här kommer att bli en rolig historia att berätta för barnbarnen.

Jag har varit i verklighetens Jurassic Park, nämligen Komodo National Park- hem åt världens största ödla, Komodo varanen eller som de engelstalande säger (vilket kanske är mera träffande) Komodo Dragon! Ödlorna (eller drakarna) kan bli upp till tre meter långa och väga över hundra kilo, och på ön Rinca som vi besökte finns det överallt, de som har det aldra bäst är det som håller till under köksbaracken, och kan därigeom lyckas få sig lite överbliven mat. På ön såg vi även en del andra djur så som apor och vatten bufflar. Tydligen tar ödlorna även buffel som byte, de biter dom och några veckor senare dör buffeln till följd av infektion efter bettet och därefter kalasar ödlorna på skrovmålet, aporna är tydligen lättre för dem sväljer de hela. Det var verkligfen en speciell upplevelse att vandra runt bara ett par meter från dessa jättar, som för övrigt inte var så skräckinjagande där det låg utslagna i hetta.

En liten besvikelse var dock att under våran 6 kilometer långa promenad runt ön såg vi ingen av de tre dödliga arter av ormar som också bor där. To bad!

Men min lista av nya djur växer i verje fall.

Fladdermöss

Komodovaraner

Diverse fiskar

Hummer

Sjöborre/-gurka/-stjärna

Skorpion

Eremitkräfta

Vattenbuffel

Apor

Och fler ska det bli, imorgon ska jag snorkla och då blir det sköldpadda och haj för det har jag betämt!

　

Kvällen Lördag den 19/9

Det där med att magen var helt helt 100 igen kanske inte var riktigt sant - faktum är att jag varit rätt låg hela dagen idag också, men jag får åtmistonne behålla det jag äter och jag känner helt klart på mig att imorgon när jag vaknar kommer jag att vara som född på nytt.En värkande mage gjorde att jag inte fick ut allt för mycket av min sväng i till satn i morse, förutom att kanske publisera lite på bloggen. Apropå bloggen måste jag framföra ett klagomål till min kära familj; Jag tycker att jag håller min del av avtalet om att hålla er uppdaterade om vad som händer mig. men vart är responsen? Jag vill facktksit också veta att ni mår bra och åtmonstonne ha ett lite hum av som försigår där hemma. Det finns liksom en liten knapp längst ner på sidan som heter "kommentarer" - tryck på den lite nu och då och se vad som händer *pik*

Just nu sitter jag på den utomhus terass som utgör restaurang här på min öde ö, Seraya, det gäller att passa på att fylla datorns batteri under de fyra timmar då det finns elektricitet. Faktum är att ön ikväll inte är så öde. Just nu sitter jag och tittar på en grupp med halvfulla italeinare som diskuterar flitigt på italenska. Krig bordet brevis dem sitter det två svättiga medelårldersmän som just nu riktar allt sitt fokus mot en stackars ensamresande yngre tjej och någonstans i bakgrunden kan jag höra hur personalen sitter framför en Tv och tittar på något som jag förmodar är en komedi.

Jag har precis legat på sängen i bungalown och försökt lära mig fraser på bahasa indonesiska och det var då jag upptäckte hur fantastisk indonesisk-engelsk ordbok vi lyckats få tag på. Här kommer ett ett litet smakprov på mina funna favoriter hittills (den indonesiska översättingen är oviktig i sammanhanget);

1. If the knew your house he would come to you.

2. We made the kite five daya a go.

3. If i were a rice man, I would help you.

4. They were working white thir father was calling rhem last week.

och

5. I wanted you for two hours in your house.

Något säger mig att den som satt ihop den här ordboken inte var riktigt säker på sin engelska. Eller vad tror ni?

Förhoppningsvis jag kanske snappar upp lite indonesika ändå för hitills är mitt ordföråd rätt begränsat och egentligen det enda ord jag vågar använda mig av är Trimakasi - Tack, och föresten även nummren 1 till 5 - seta, dua, tiga, empat, enam.

　

Något annat jag sitter och funderar på är min stundande födelsedag, jag kan inte betämma mig om jag skall fira de här ute på ön eller om jag ska och åka in till Luanbajo och slå på stort, min tjugoårsdag var ju trots allt reudcerad med tanke på att jag satt på ett plan som reste mot tidzonerna så jag har ju lite att ta igen...

Och om det inte vore nog med tankar glider jag ständigt in på tankar om framtiden, vilket inte är något nytt heller. Jag är fortfarande helt inne på Umeå - tack och lov! Vad jag däremot funderar över är vad jag vill läsa. Den senste i raden av ideér (nu när jag tydligen inte kan läsa grundkurs i psykologi) är att jag kanske borde läsa engelska en termin och därigeom kanske lära mig att skriva också nu när jag känner att talet börjar flyta på hyffsat bra. Det hela skulle helt lart vara mycket lättare om jag kom åt internet under en lite längre period än typ 30 minuter så att jag verkligen kan sätta mig ner och kolla upp olika alternativ.

Nu börjar klockan helt klart aha passerat min godnatt tid då jag redan börjar vänja mig med att leva efter solens upp- och nedgång och vaknar därmed när morgonsolen strax efter klockan sex lyser in genom dörren som vi alltid lämnar öppen på kvällen för att kunna känna den uppfriskande brisen från havet.

Det är lördag förmiddag och jag har tagit båten in till luanbajo för att kunna göra några snabba ärenden innan det är dags att bege sig tillbaka till vår lilla ö igen. Jag tror att den elaka magbakterien äntligen har betämt sig för att lämna kroppen, för att fira detta har jag nu betällt pizza och färskpressad apelsinjuice!

Föresten hittade jag två nya husdjur i bungalown igår - en eremitkrabba och en skorpion storlek small. I fortsättningen skall jag ALLTID tända lyset när jag går på våran taklösa toalett.

Fredag 18/9

Jag måste vara odödlig, det är den neda föklaringen jag kan finna till att faktiskt överlevt det senaste dygnet. "Bali belly" (trots att jag lämnat Bali) slog till tillsist - och det med besked. Det började efter lunch igår och därefter var det sju timmar med fullständigt fritt flöde båda vägarna. Vad jag själv kan komma ihåg har jag nog ALDRIG kräkts så mycket i hela mitt liv. Som tur var fick jag något form av superpiller av en austrailensk kvinna och lyckades sova hela natten, morgen har dock vara tung, förmodligen p.g.a väskebristen. Jag är tacksam för att den slog till den igår och inte någon annan dag, jag hade min egen bungalow med egen toalett (dock ett hål i golvet) och framförallt skulle jag inte sitta på en båt eller en buss. Men nu efter ett ha tagit mig ett bad i havet sitter jag i resturangen och dricker svart te medans jag väntar på min nudelsoppa - som jag tror att jag skall kunna behålla!

Halleluja!

Min resa har tagit en helt ny riktning.

Jag befinner mig på en ö ca 40 minuters båtfärd västerut från Florens. Jag har gjort tappra försök att finna ön på olika kartor men hittills har jag inte hitta en karta som är så detaljerad att den syns. Här finns en liten restaurang med enkel fiskmeny och några spartanska bungalows. Elektrisitet och kranvatten finns mellan 6 och 10 på kvällen.

Vi kom hit mitt i dagen på tisdagen efter att ha blivt tipsade av några brittiska tjejer vi mötte på restaurang. Just för tillfället är det precis vad jag behöver, en plats där jag kan få vara i fred och bara njuta. Vattnet runtomrkring erbjuder en av det bästa snorklingsmöjligheterna i världen och med lite tur kan man få syn på såväl sköldpaddor som hajar.

Vi konstaterade däremot ganska fort att den här ön inte var något för Filip som nu är helt inne på att tillsammans med Patu strata upp ett företag här i Indonesien och därför helst bara vill tillbaka till Kuta och hyra sig en finare lägenhet och bolla ideér. Något som vi lagt stor vikt vid enda sedan dag ett är att den här resan skall vara vår egna upplevelse och att det är viktigt att ingen av oss kommer hem och känner att vi gått miste om något, vilket jag absolut skulle ha gjort och jag nu feter två veckors konstant resande skulle sätta mig och resa tillbak till ruta ett igen. Så därför efter ett besök i Komodo national park på tisdagen tog Filip och Patu sina väskor för att ge sig av tillbaka mot Bali. Så jag vädjar till min älskade familj - döda mig inte! Jag har det jätte bra och jag har väldigt bra sällskap i amerikanska Alex. Vi har lagt beslag på en bugalow här ute i ingenstans. För honom är det här yppeligt, hans mål med att komma till Indonesien var att avsluta den bok han håller på att skriva vilket han i lugn och ro kan göra här. När jag ledsnar på att snorkla, läsa böcker och sola (vilket kommer att a ett tag) finns tusen möjlighet till saker jag kan ta mig för, men fram till dess ska jag fortsätt leva minut för minut och bara njuta.

Jag sitter i en soffa på en kaffebar i Luanbajo, Flores.
Jag är trött, men mest av allt mår jag bra av att äntligen fått ta en dusch.

Söndag 13/9

I enighet med min livsfilosofi sa någon till mig:

"Success is never final and failure never fatal. It's courage thats counts"

Vi är tillbaka i byn hos familjen. Jag tycker mycket om att vara här, jag önskar dock att jag var bättre på språket för det känns som att jag har så mycket frågor jag skulle vilja ställa istället får jag stå på sidan av och försöka skapa mig en bild av saker och ting.Jag tycker inte längre att det är något problem att bajsa i ett hål i golvet eller att sova på en fläckig matta direkt på betonggolvet jag har även blivit expert på att äta ris med händerna.

Det som slår mig är hur mycket glädje som finns i huset, och istället för att komunisera med ord använder vi mycket kroppspråk och alla är väldigt öppna och kramar och liknade är inte absolut inte en bristvara.

Igår kväll tog en jag promenad runt byn och råkade på några män som höll på att torka tobak och lyckligtvis kunde en av dem lite engelska så han förklarade att de var väldigt stolta över att vara de enda på ön som odlade tobak för ett export till b.la amerika.

Idag är tanken är att vi ska ut till en ö och campa över natten, men just nu har det tagit lite stopp, istället försöker vi få lite ordning på våra planer.

Det ser ut som att vi blir här tills i övermorgon och sen sätter vi oss på en 12 timmars buss för att ta oss till hamnen och sedan dra vi över till Komodo för att se de omtalade ödlorna och kanske även dyka om jag hittar ett dykcenter som känns bra. Efter det bär det av mot Flores för att se de omtalade vulkansjöarna och om ett par veckor bär det nog tillbaka till Bali där vi tänker försöka hitta oss ett rum/lägenhet som vi kan hyra för en längre tid och därifrån dra på dagsturer och liknaden.

Men nu tror jag däremot att planeringen börjar spåra ut en aning, för nu planerar grabbarna mitt Bali-brölopp - vi har nämligen kommit fram till att en ring på mitt finger skulle göra delar av den här resan mycket bättre än vad det är nu.

Surfestället vi var på igår må ha varit en av de vackraste platser jag någonsin sett, men upplevelsen hade helt klart varit trevligare om de med teleskopkameror skulle ha riktat dem mot de som verkligen surfade och inte mot oss tre tjejer som försökte njuta av en solig dag på stranden, sånt får mig att se rött. Jag vill njuta ifred.

Nu hör jag att diskussionen har tagit ytterligare än vänding. Filip funderar över hur man skulle kunna införa sopsortering i det här landet - jag tror jag har några synpunbkter att bidra med...

 

Lördag 11/9

Det är tidig morgon, solen har kanske varit uppe i en timme.

Jag sitter på stranden i det legendariska surfparadiset "Super Suck" och äter bananpannkaka och dricker sött kaffe, samtidigt som de indonesiksa pojkarna försöker oss lära att säga "banan" på både subwanesika och indonesiska - något är tydligen jätteroligt, jag önskar jag förstod var det är.

Runt fötterna springer några hundar och fåglar och fjärilar passerar förbi på himlen.

Allt vore helt perfekt om inte inte vore för att vi dragit på oss en jäkla hosta. Hostan kan jag stå ut med, vad jag där emot inte står ut med är gnället från de andra två. Herre gud, världen går väl inte under bara för att man hostar lite? Eller?

Surfningen här KANSKE är LITE overkill för min del men jag inga problem att njuta.

Platsen ligger väldigt avsides och här finns ingen hotellmassiv utan bara tre mycket enkla bungalows och de enda som hittar hit är antingen mycket inbitna surfare eller sådana som vi som råkar lära känna lokalbefolkningen. Stranden är vit och det har spolats upp vackra snäckskal överallt, och större delan av gårdagen låg jag i hängmatten och läste.

Efter solnedgången grillades fisk över öppen eld samtidigt som folk turades om att klinka på gitarrerna - samtliga blev dock helt utkonkuredade när 5-åriga Funduh fick tag i en trunmma och fullkomligt ägde scenen. Jag funderar alvarligt på adopera den killen. För det första har han hängt så mycket hör att snappat upp en hel del engelska, för det andra spelar han både trummor och sjunger som om han vore minst 5 år äldre och för det tredje säger han; "Emma, you beatiful!".

Tanken var egentligen att vi skulle åka tillbaka till byn på kvällen, men vi kunde inte slita oss härifrån så istälet har vi sovit tät ihoptryckta under ett myggnät i en av bungalowsarna. Det är helt otroligt vad rogivande ljudet av hav kan vara.

Senare idag bär det av vidare - jag vet inte riktigt vart, men med facit på hand brukar det sluta väl.

Torsdag 10/9

Det är torsdagseftermiddag och hettan är mer än påtaglig.

Landskapet här är mycket kargt och det märks att det är länge sedan det regnade sensat. Det är ganska facinerande att det kan skilja sig så mycket från det gröna frodiga Bali trots att vi inte har rest särskilt långt. Jag sitter lutat mot husväggen hemma hos familjen där vi för tillfället bor. Filip ligger brevid mig och Putu kämpar för att få upp en hängmatta att Chillaxa (Chill out and relax) i tills det det blivit lite svalare - då ska vi åka in till den lokala marknaden och shoppa lite. Jag hoppas på att hitta en ny väska för dragkedjan har gett upp på min älskade billabongväska och så vill jag också hitta en present att ge som tack till denna underbara familj, och självklart så måste ju lillan få sig en ny leksak, just nu gör hon iaf sitt bästa för att försöka charma mig med sina stor bruna ögon - och jag tror att hon har lyckats.

En äldre kvinna utan tänder ställde precis ner en stor tunna med dagfärsk "flygfisk" brevid mig samtidigt som hon studerade mig och Alex med stora ögon och ställde tusen frågor. Jag blev så upptagen med middagsinköpen att lillan han krypa upp och skriva lite på tangentbordet till sin mor och fars stora förskräckelse.

Jag sov riktigt bra på det hårda golvet. Blev dock väckt av en tupp som löpte amok vid sextiden imorse. Till frukost fick vi mumsig nudelsoppa och sött kaffe.

Dagen har vi sepenaderat på en vacker vit strand, där man på andra sidan kunde skymta konturerna av en vulkan Det har varit underbart skönt att ha en helt resfri dag och bara njuta. Jag har äntligen hunnit börja läsa "Tusen strålande solar" och vi hittade en riktigt mysig grotta att krypa in i när solen var som värst. Som om inte det vore nog har jag också hittat flera fina snäckor att ta med hem till Rebecca!

Innan vi dök upp på stranden iad hade den nog inte sett en turist på mycket länge. Detta förde både med sig för- och nackdelar - vi har sluppit lyssna på kacklande turister och den ena efter den andra som försöker sälja på än diverse ting istället har vi under dagen haft konstant publik av både pojkar/männ från byarna omkring (det är trots allt lite av en boost att plötsligt vara fotobjektet nummer ett!) likväl som av några apor som gärna ville komma åt våra snacks.

Nu ska jag passa på atrt dåsa av någon timme -- jag tror dock inte jag vågar mig upp i hängmatten. det ser ut som en ytterst ostadig konstruktion.

　

Onsdag 9/9

Igår kväll satt jag i en stor fin hotellsäng och skrev. Idag sitter jag på ett betonggolv i ett litet hus byggt av plywood och skriver på min laptop och om jag ska vara ärlig tror jag aldrig att jag uppskattat något så mycket som jag gör just nu.

Vi är på Sumbawa och hälsar på hos vänner till Putu. Livet är är väldigt simpelt; hela familjen bestånde av mor, far, tonårsson och dotter samt familjens lilla två-åring, bor allesammans i detta lilla hus. Maten lagas ute över öppen eld och taoletten är ett hål i golvet. Trots att pengar saknas är alla fruktansvärt gästvänliga. Vi köpte med oss färsk fisk som de tilllagade till oss, och tillsammans sittandes på betonggolvet ätandes med våra händer åt vi en fiskmiddag som slår den vi åt på restaurang i Levina med hästlängder. Jag undrar dock när all denna inhemska mat skall slå tillbaka mot mig, men än så länge sköter sig min mage bra, och jag har bestämt mig för att leva mitt liv minut för minut så jag tar det problemet när det kommer.

Jag har hittat mig en ny bästis. Lillan i familjen tycker att det var superkul att leka med den stora vita flickan. Extra intressant var mitt hår och att fastna på bild i min kamera.

Större delen av kvällen har vi spenderat sittandes utanför huset smuttandes på våra bintangs medans Putu och de lokala pojkarna har spelat och sjungit sånger på indonesiska.

Det som slår mig alldra mest, precis som i Guatemala är hur lika vi männskor är. Oavsett under vilka förhållande vi lever och oavsett på vilken sida av världen vi har växt upp uppskattar vi ungefär samma saker och skämten skiljer sig inte mycket åt.

Vi ska stanna och sova på golvet här både i natt och imorgon vilket glädjer mig. Det här en helt klart en upplevelse som det inte går att sätta en prislapp på.

Något som också är helt sjukt är hur nära jag har komit mina tre resekamrater. Alla tre grabbarna är helt underbara på helt olika vis. Putu är den som kan landet och guidar oss runt, men även kanske den som behöver en axel att luta sig mot. Alex är den älsta, det är han som kommer med alla filosofiska tankar och han som på det äkta amerikanska sättet tycker att allt är "awsome!" och Filip han är helt enkelt allas våran lillebror som drömmer om dom stora pengarna. Det känns som att vi hängt ihop i en evighet fast vi bara egentligen varit ett gäng i fem dagar. Kanske är det den indonesika magin som får mig att sväva iväg, jag vet. Hur som hellst så tänker jag tillåta mig själv det. Jag vägrar oroa mig för framtiden och bara ta varje minut som den kommer. Det spelar ingen roll att min tå ät dubbelt så stor efter ett möte med ett rev under morgonens surftur eller att jag inte vet hur jag ska bete mig om jag skulle behöva besöka toletten för att göra "nummer två". Jag ska bara njuta av nuet.

Upplevelsen förstärks även ytterligare av att just nu sitter tonårsonen i huset brevid mig på golvet och lyssnar på Bo Kaspers orkester från min mobil samtidigt som han klinkar lite på en gitarr.

Nu ska jag gå in i andra rummet och kura ihop mig på golvet mitt bland mina pojkar och sova som en prinsessa och hoppas på ett kackerlackorna har vett nog att hålla sig på behörigt avstånd.

En tidig morgon på toppen av en vulkan sa någon till mig;

"There is only one success - to be abel to live your life your own way."

Det finns inte an chans i världen att jag skall i text kunna återge de saker jag varit med om de senste fem dagrna.
Just nu sitter jag på ett hotellrum i Sengigi, Lombok och skriver samtidenigt som jag hoppas på att malariamyggen skall hålla sig på behörigt avstånd.
Hur jag hamnade här en mycket lång historia som jag inte har den blekaste aning hur jag skall kunna berätta. De senaste dagarana har varit fruktansvärt intensiva. Jag tror aldrig jag förr upplevt så mycket på så kort tid. Jag har aldrig heller att jag har tänkt och refelekterat så mycket. Det känns som att jag har hoppat på någon form av känslomässig berg-och-dalbana.

Egentligen startade det hela med två möten. Det första var på torsdagseftermiddagen när jag och Filip promenerade längst stranden på Kuta, Bali och fick syn på en vilsen männsiska med en ryggsäck på sin rygg. Det var Alex King, från Montana, USA. Han hade precis stigit av planet och var i startgroparna för ett två månaders långt äventyr på Bali.
Senare samma kväll stötte vi ihop med Putu, en indonesisk polis som visade sig vara mycket bra på engelska. Av någon anledning, som jag nu inte kan komma ihåg, föreslår han att vi skall hyra en bil tillsammans vi fyra och dra på en road-trip runt HELA Bali. Utan att tveka för mycket tackade vi ja och till lunch på fredagen gav vi oss på något som kom att bli ett äkta tredagar långt ö-äventyr.

Jag kan omöjligt återge i detalj allt vi såg och upplevde. Därför får det bli några punktrer.

• Sett modertemplet efter mörkrets inbrott, brottats med japanska turister vi "templet i havet", samt även beskt tre fyra mindre tempel-
• Vi såg soluppgången från toppen av vulkan och därefter avnjöt vi frukost i form av ägg som vi kokat i het ånga från kratern. 
• Vi spenderade en eftermiddag snorklandes bland korallrev utanför Lovina på norra Bali.
  I på vårt hotell på stranden i Lovina åt vi den mest fantastiska fiskmiddag jag ätit i hela mitt liv, krabba, bläckfisk, fisk, räkor, allt dagsfärsk och nygrillat.
• Den kvällen stannade vi stranden bara för att prata och titta på den sjärnhimlen och fullmånen, vilket är extra speciellt med tanke på att jag befinner mig under ekvatorn. Den svart-gråa vulkansanden fick sjärnorna att reflekteras så att det såg ut som att allt glittrade och som att inte detta vore nog magiskt kunde vi även se en stjärna falla. Behöver jag säga att vi inte kunde slita oss utan iställen somnade där tills vi mitt i natten blev väckta av ett gäng med barn som mest bara var ute efter att jäklas med dumma vita turister.
• Jag har smakat på kakaobönor, sett ris- kaffe- banan- och kokosodlingar.
• Försökt värja mig från alla som vill sälja på mig fler saronger och armband.
• Badat i heligt vatten i konungens bad.
• Fått massage på stranden.
• Matat apor.

Trötta och fulla av nya intryck kom vi tillbaka till komersen i Kuta på söndagskvällen. Men ni ska inte tro att äventyret var slut där inte. Nä, Putu tog då 20 dagaras semester för att följa med oss österut i ö-världen, så igår efter att grabbarna inhandlat surfbrädor (jag är lite snål så jag hyr fortfarande) hoppade vi på färjan mot Lombok där vi nu befinner oss. Idag har vi varit till Kuta, Lombok och surfat lite (jag lyckades nästan stå upp två gånger!) och därefter blev vi inbjudna på middag hemma hos en muslimskfamilj (det är just nu Ramdan), där vi sittandes på stengolv blev bjudna på nudelsoppa, ris och rischips. En upplevelse som jag är mycket tacksam för och som jag förmodligen skulle kunna tillängna ett par a4 med text.

Jag är så tacksam över att vi träffade Putu, han har verkligen hjälpt oss att göra den här vistelsen till något utöver det vanliga. Från början var jag ganska misstänksam. Varför är en polis såhär vänlig mot oss. Vad vill han egentligen har ut? Indonesien är trots allt ett mycket korrupt land. Men nu har jag inte längre några tvivel på att vi verkligligen kan lite på den har killen. Det enda han vill är att ha några vänner att spendera sin ledighet med. Han har hjälpt oss med mycket praktikst, att hjälper oss att hålla budgeten nere och framförallt får vi se och uppleva många saker utöver det vanliga "turistandet".

Det jag behöver mest av allt nu är att få stanna upp ett tag och reflektera och smälta alla nya intryck. För tillfället slår mina tankar knut på sig själv och jag försöker reda ut alla livet stora frågor på en och samma gång,..

Imorgon åker vi vidare från Lombok och jag tror inte att kommer att kunna komma åt en dator de närmsta 20 dagarna.

Vi kom in i säkerhetsboxen till slut, dom fick bryta loss hela låset, vilket kostade oss hela 16 kr ( ! ). Tänkte lägga upp lite bilder från idag men anslutningen är tydligen lite för seg, lyckades att ladda upp en bild på Gado-gado iaf! Nu sitter jag på en kaffebar som skulle kunna ligga i vilken europeisk stad som helst, vilket även priserna antyder. men vad gör man inte för att komma åt ett trådlöst nätverk, jag kan ju inte ha släpat laptopen över halva jordklotet helt i onödan.

Dagen har varit minst aagt blöt. Det har regnat nästan non-stop, men det sätter inte stopp för oss. Vi tog en långpromenad längst stranden och hamnade efter en stund helt utranför turistområderna och fick se vårt första risfält!

Oj, slut på ström, återkommer!






Äkta balinesisk Gado-gado!

Från Måndag kväll;

Det är nu Måndag och klockan har hunnit bli 22.36. Jag sitter utanför vårt rum på "Sari jaya cottages" (Tips från min käre vän Alexandra!) på Kuta Beach, södra Bali.

Jag har fortfarande inte sovit. Det måste betyda att jag varit vaken i 33 timmar med undantag för ca 1,5h sömn under den längre flygningen. Det konstiga är att jag inte känner mig redo att sova, jag matas hala tiden med så mycket nya intryck och jag vet snart inte längre vad jag tycker eller tänker om någonting.

Kuta är precis så som guideböckerna har beskrivit det, skitigt, trångt och turistigt, men med en fantastisk strand där surfare trängs med oss vanliga dödliga, samt ett x antal försäljare.

Eftermiddagen har vi mest ägnat åt att promenera runt och jämnföra priser. Vi har därför dragit slutsatsen att vi just nu bettalar mer än dubbelt så mycket mot vad vi borde och ska därför flytta imorgonbitti.

Vi har ätit Indonesiskt till middag och prislappen slutade på ca 40 svenska kornor för två, lite senare fick vi infallet att köpa en kopp te på dunkin dounts och då blev slutsumman lite drygt 30 svenska kronor, jag tror det är slut med att handla från de stora intenationella kedjorna och satasa på dem lokala resturangerna!

Dagens höjdpunkter måste endå ha varit simturen i solnedgången (jag såg allt slit för TRS passera i revy - och ja, det var värt det!) och den halvtimmen vi nyss spendeart liggades i sanden och betraktat månen som här står precis mitt på himlen. Oerhört vackert.

Vi får se hur länge vi stannar i Kuta, själv känner jag att man nog inte hittar guldkornen här mitt i komershen och kan tänka mig att snart åka vidare till andra delar av ön. Imorgon ska vi iaf träffa några grabbar från Holland och försöka (OBS!) lära oss surfa, sedan får vi ta dagarna som dom kommer.

Nu skall jag krypa ner i mitt sidenlakan och göra mitt bästa att få tankarna att sluta snurra och istället fly till drömmarnas land för en stund.

Jag skrev ett langt och tankfullt inlagg pa min(pappas) laptop efter forsta dagen pa Kuta Beach, Bali. Men sjalvklart har jag lyckats tappa bort nyckeln till min safty box nu nar jag antligen fatt tag i internet sa att jag skulle kunna publisera det. Tills dess far jag halla till godo med ett halvglappt tangentbord pa ett helt okej internetcafe en bit ifran vart guesthouse. Ska publicera det gamla inlagget sa fort jag far mojlighet.

Vi kom fram till Bali helt pa utsatt tid och akte darefter direkt till Kuta beach, det mesta jag har last om Kuta stammer. Det ar trangt, Australienska och europesika turister trangs med lokalbefolkningen (som forsoker salja pa en en massa krims krams) pa smala krokiga gator som alla tillsist leder ner till nog den langsta stranden jag har sett i hela mitt liv.

Kuta har verkligen sin charm; om man vill festa tills man stupar, ata vasterlansk mat och spendara manga timmar pa stranden. Och visst, jag njuter, men det kanns inte riktigt som om man far se vad Bali egentligen ar. Vi tankte stanna har en dag till sen ror vi oss nog mer inat on mot de lite mer stillsamma omraderna.

Mandag gick mest at att orientera sig, medans vi idag och igar har forsokt forsta oss pa de har med att surfa. Hittills har detbara lett till att jag har skrapsar pa bade ben och armar, men skam den som ger sig! Innan den har resan ar slut ska jag minsann kunna bemastra det dar abaket till plastbit.

Gardagskvallen bjod pa trevligt sallskap iform av en brittisk kille, samt en mor och dotter fran Autralien. Efter nagra Bintang (det lokala) olet pa en pub drog vi ut for att kolla in de sa omtalade hall iganget. Och oja; nog var det fart alltid! Jag vet inte vad jag ska tycka om det. Jag hade en jatte rolig natt, men det ar inte utan att jag tycker att det ar bade lite konstigt och kanske anvn fel att sa manga av oss turister tycks slappa alla sparrar ner det man kommar till stallen som det har, magic muschrooms, sex och extasy salgs i varje gathorn och alla fulla/hoga tavlar om att gora sa konstiga saker det kan. I motsatts till detta gladjer jag mig daremot att man traffar valdigt mycket intressanta mannsokr och att dom flesta ar valdit oppna och kontaktsokande, det ar bara synd att man ska behova aka tvars over valden for det.

Nu har jag och Filip precis atit massa god mat, indonesiskt till varmratt och smooties till efterratt och notan for oss bada slutade pa 59,000 rh (dvs. ca 45kr), vilket nog ar en vad de dyraste (!) maltiderna hittills. I ovrigt ikvall tankte vi planera lite infor nasta steg samt inhandla diverse smasaker som vi komit pa att vi behover.  

Sen en sak till. Jag hade forvantat mig massormed sol, men hittills har det mest regnat pa oss (men det ar enda 30 grader varmt). Vilket kanske inte gor natt nar man surfar; men nu vill jag faktikst kunna ligga sola lite!