Emma

Nyanländ till Kuala Lumpur International Airport, sitter och tittar på mixen av backpackers, asiater, bussniesmänn och (tror det eller ej) munkar som målmedvetet rusar förbi med bagage i olika storlekar och former.
Bakterierna krigar fortfarande i magen och svullande gör att jag ser ut att vara i sjätte månaden (minst!), men jag kämpar på, trots att jag är jäkligt less då det är dag nummer fyra av allmänt illamåeende. Har med nöd och näppe ätit en cream cheese beagel och nu skall jag ge mig ut på jakt efter en shuttle bus in till stan för att där hitta mig ett vettigt boende för ett par dagar i metroploen.

Här satt jag igår kväll och författade en äkta kärleksförklaring till det här landet samtidigt som jag smaskade i mig en stor mango. Och vad händer? Jo, jag vaknade i morse med en mycket välbekant känsla i magen. Alla symptom på en hotande "bali belly"! Men den här gången slapp jag i alla fall undan lindrigt då jag lyckades somna om och efter några timmar hade de värsta kramperna släppt. Så nu är klockan tre och jag har precis kravlat mig upp ur sängen, tagit en kalldusch och det känns som att livsandarna återigen är på plats.

Jag hade tänkt ta mig en avslutande shoppingrunda idag, men vi får se, först måste jag äta något så får vi se vart orken är, annars blir det nog en lugn kväll, kanske lite massage och ett besök på något kafé.

Paniken börjar sakta men säkert krypa sig på. Om några minuter börjar mitt femtiosjätte dygn här i Indonesien, vilket betyder att snart har mina sextiodagar passerat och mitt visum blir ogilltigt. Ju närmare slutet jag kommer ju mer inser jag hur mycket jag till slut har kommit att älska det här landet och då i synnelighet denna ö, Bali.

Det tog lång tid att knäcka koden. Det första fyra veckorna var en ständig stird mot färsäljare som gör allt för att du skall handla av just dem (trots att de säljer exakt samma produkter som alla andra), männskor som erbjuder "transport" vartän du tittar, det faktum att du ALLTID måste förhandla om priset på en vara annars tvingas du betala det tredubbla (vilket är ett rent helvete innan man lärt sig vad saker och ting är värda!) samt bara lära sig hitta på de smala krokiga gatorna.

Det är när man sedan lär sig att se förbi det skräpiga vägkanterna, lär sig enkla ord på indonesika och lär sig att stänga av öronen och ignorera försäljare (vilket man kanske aldrig lärs sig till 110%) det är då magin träöder fram.

Det är nu när jag vet att jag måste åka som jag inser hur många saker som jag lärt mig älska och som jag kommer att sakna när jag åker härifrån.

Jag kommer att minnas doften av padangmat och hur jag med skäckblandad förtjusning äter denna fantstiska mat som jag vet stått i ett fönster för visning hela dagen. Jag kommer också att sakna att sitta vid vägkanten och äta ris ur ett vikt pappaersark med bara händerna till hjälp.

Att vakna på morgonen och bli serveread sött kaffe som är odrickbart tills dess att pulvret sjunkit till botten.

Jag kommer att skana kvällar som den här. Det är midnatt och jag sitter utomhus på verandan i bara ett linne och lyssnar på grodsång som blandas med ljudet av ett porlande regn.

Jag kommer att tänka tillbaka på långa promenader bland risfält och tempel.

Sverige kommer att verka så ensamt i förhållande till detta tätbefolkade land. Jag kommer nog också att känna mig en gnutta bortglömd då jag går längst gatan utan att dra till mig någon som helst uppmärksamhet.

Jag kommer att fortsätta titta vart jag sätter fötterna för att vara säker på att jag inte kliver mitt en offring eller bränner fotlederna på rökelser.

Jag tycker om att titta på mig själv i spegeln precis så som jag är nu, brunbränd, osminakd, kläd i världens största harembyxor i linne och med stora örhängen hängande i öronen.

Jag kommer sakna att ha geckos springades i taket, tuppar utanför fönstet, hundar som spinger löst på gatan, till och med en död kakckerlacka i badrummet.

Trafiken kommer att kännas aldesless för säker. Jag vill fortsätta åka bakpå en vespa i shorts utan hjälm och använda signalhornet i kurvor samt vid omkörningar, oavsett om vi passerar på höger eller vänster sida för att en minut senare tvingas göra en tvärnit för att inte köra över en get/gris som bestämmer sig för att korsa vägen.

Jag uppskattar känslan av att aldig vara en längre än en timme från havet. Även om jag tror att om jag skulle bostätta mig här skulle jag nog föredra bergen, då det här både är grönare, mer rofyllt samt att det faktsikt går ner till en någorlunda behaglig temperatur om kvällarna.

Prutandet har blivit en underhållande sport, jag kommer att sakna utmaningen.

Jag måste anställa någon som ger mig helkroppsmassage för 40 kronor minst tre gånger i veckan.

Till och med det faktum att jag tvingats tejpa fast min laddare i elutaget är underhållande, för visst är det tråkigt när allt funkar fläckfritt på komando?

Det senste dagrana har jag kommit på mig själv med att fantisera om att bygga ett hus på någon av sluttingarna runt Ubud: Tänk, en inte allt för stort hus med västerlänsk standard med stor utomhusterass och en en vacker vy utöver risfälten. Ett liv som jag tror att jag inte skulle ha allt för stora problem att anpassa mig till. För något som jag verkligen fått ut av den här resan är lugn och ro, och då inte bara runt omkring utan jag känner mig som en hundra gånger mer avslappad männska och jag har verkligen lärt mig att njuta av det lilla och det händer till och med att jag klarar av att i timmar sitta och bara titta utan att egentligen ha något att göra, vilket jag skulle ha klassat som vansinne för ett år sedan.

Vem vet? Kanske jag en dag kan låta drömmen bli verklighet, men just nu får jag nöja mig med att livet går vidare, men så gör även denna resa och förhoppningsvis kan jag snabbt hitta magin i både Thailand och Malysia så jag har cirka två veckor att spendera i vardera land innan jag återvänder hem till ett snöigt Svedala.

Måndag 19/10

"Klämdag". Det vill säga en dag mitt emellan allt och som måste fördrivas, detta i kombination med allt för få timmar sömn och utgifter som blev större än väntat hade ingen positiv verkan på mitt humör och välbefinnande idag. Som tur är tycktes gud, eller Shiva eller vem tusan som bestämmer här till sist vilja vara min vän och gav mig en rad karameller som nu har fått humöret att göra en kovändning och nu sitter jag här på en terassen till det hittills bästa rummet/bungalown jag haft under hela resan och väntar på att damen som äger stället skall komma med middag.

Jag är tillbaka på Bali för tredje gången. Lämnade Gili T. imorse efter att sovit alldeles för lite då jag gjorde mitt nattdyk igår kväll tillsammans med två tjejer från Halmstad och därför var "tvungen" att dra ut på en liten "after dive" som resulterade i tjejsnack på stranden till framåt morgonkvisten. Det var helt underbart dels med kvinnligt sällskap och sen att få prata mitt modersmål för en stund.

Nattdyket var för övrigt yttligare en i raden av bra dykupplevelser. Man upptäcker helt klart andra sorters varelser när man tvingas begränsa sig och kolla just dit man lyser ficklampan. Lyckades till och med skrämma mig själv lite också; andades ut och blev så facinerad av hur de självlysandes smågrejerna i vattet reagerade med bubblorna att jag bara fortsatte blåsa ut enda tills det snurrade runt i huvdet på mig. Kanske inte mitt livs klokaste ögonblick...

Tillbaka till idag; åkte alltså från gili imorse. Den här gången tog jag en liten "speed-boat" som tog mig tillbaka till Bali och Amed (nordöstkust) på ungefär en timme (lite skillnad från att ta båt-buss-färja a la nio timmar som jag gjorde när jag åkte dit).

Anledningen till att jag åkte till Amed först och inte raka vägen till Ubud där jag skall möta Alex imorgon är att cirka 20 minuter med båt härifrån finns ett vrak från andra världeskriget som ligger på bra 20-30 meters djup (vilket är mycket ovanligt), detta p.ga av att man bärgade det till Bali efter att det blivit sänkt mitt ute på havet, men på 60-talet när Mt.Agung hade sitt senaste utbrott, bröts skeppet i två delar och halv åkte med lavan tillbaka ut i havet varvid den andra halvn av fartyget stannande kvar relativt nära land. Så imorgon förmiddag skall jag göra två dyk där innan jag åker vidare. Lite lurad blev jag dock då han på dykklubben sa till mig igår att det skulle vara möjligt att göra ett dyk idag och ett tidigt imorgon för att sedan ta den lokala bussen till Ubud mitt i dagen, men när jag väl kom hit var det "för sent" att åka ut idag och får vänta tills imorgon vilket gör att jag måste ta en privat cahafför till Ubud. Bajs, hoppas att dyken är spektakulära, annars vet jag inte om det har varit värt det.

Men som sagt, jag bor bättre än någonsin, det är en dam som hyr ut ett litet hus som hon har i sin trädgård. Klinkers på golven, tre stora sängar (får ställa klockan så jag kan prova ut dom alla under natten), stor terrass och ett stort badrum med västerlänsk toalett. Och när jag i eftermiddags var som mest nere och låg som en dösill på terssen kom det som en skänk från ovan förbi en kvinna och erbjöd en timme helkroppsmassage vilket helt klart var första steget i att förändra min attityd, det andra var min simtur med vy över solen som gick ner bakom Mt.Agung...

Nu kommer hon med min middag, en jättetallrik med massor av indonesika läckerheter! All uppmärksamhet mot tallriken! Folket; Nasi Campur

Satte på en restaurang för att äta frukost i förhoppning om att kunna använda internet, men nej, inte det... jag borde ha vant mig vid det här laget, men det gör mig tamme tusan lika irreterad varje gång. Frukosten var inte ens god.

Kanske är det det faktum att det gått ett helt dygn sedan mitt senste dyk som gör mig lite gring. För jag tror verkligen att dykningen är beroeende framkallande. Jag vet egntligen inte vad det är som facinerar mig mest; det underbara landskapet därnere eller det faktum att man rör sig runt i en 3 dimensionell värld och att genom min anding kunna styra på vilket djup jag vill befinna mig.

Gör vissa delar av advanced Open water redan nu. Igår förmiddags gjorde jag ett djupdyk ner till 30 meter, häftig känsla då botten var på just 30 meter och ner dit var det bara att sjunka fritt i det blå utan att se något och slutligen landa på havsbotten. (vilket hade varit ännu mera njutningsbart om jag hade haft ett kilo till i mitt viktbälte, tur det finns folk som är villiga att dra mig ner i djupet!). Tog med ett ägg och en påse med M&M's ner i studiesyfte. Det var första gången jag sett silverfärgade M&M och också första gången jag spelat handpingis med en äggula, då antalet färger vi kan uppfatta reduceras på djup och det ökade trycket håller ihop äggulan när man knäcker ägget.

Gjorde också ett sifferpuzzel därnere för att se om jag var påverkad av den ökade kvävehalten i kroppen (vilket kan göra en lite på fyllan och minska din reaktionshastighet), men tydligen är jag fortfarande ung och fit och såg ingen märkbar förändring.

Ikväll ger jag mig ut på ett nattdyk, ska bli upplevelse att se hur undervattensvälrden ter sig efter mörkrets inbrott, sen imorgon bär det av tillbaka till Bali för att möta upp Alex i Ubud där vi ska tillbkringa de sista dagarana av Galugan, en tio dagar lång hindufestival. Vilket påminner mig att jag måste gå in på Wikipedia och göra lite efterforskningnar och ta reda på vad dom egen firar/hyllar under dessa dagar. Och med lite flyt kommer jag även att hinna ta mig upp till Amed i början på veckan för att göra ett dyk där runt ett stort vrak från WWII!

Onsdag 14/10

Äntligen - Open Water på Gili Trawagan!

Nu tar jag tag i drömmen! Om mindre än en timme ska jag möta upp min instruktör på Manta Dive för påbörja min fyra dagars certifieringskurs! Och inte nog med det, jag sitter på ett café och äter musli och dricker vanligt svart kaffe, java rost i presskanna (nästan som hemma!), något som jag toglängtat efter i snart två månaders tid.

Jag lämnade pojkarna på Bali igår morse för att bege mig ut mot gili. Och snål som jag är valde jag att betala en fjärdel av priset och ta den långsamma båten hit, vilket innebär, buss över Bali, färja till Lombok, buss över Lombok och båt ut till Trawagan. Ett beslut som visade sig vara aningens plågsamt då jag efter bara tre timmars sömn var tvungen att kliva upp och ge mig iväg 05.45 (även om man sagt att man skulle hämta upp mig 06.30, som tur var jag förberedd!), för att efter en timme komma till hamnen i Padangbai. Från Padangbai skulle båten gå nio, men lämnade inte hamnen förän elva. Fyra och enhalv timme, hundra sidor i min bok och en miljon försök att sova senare kom vi fram till Lombok. Två stopp på vägen över Lombok, allt för att reseledarena skulle kunna få en chans att sälja oss returbiljetter för ett högre pris än här på ön. Så slutingen 19.15 gled vi in på ön, och precis som vi glider in i hamnen ger generatorn upp och hela ön slocknar, lite komiskt sammanträffande, strömmen var dock tillbaka reda efter femton minuter. Efter intesivt förhandlandet lyckades jag få mig en mysig liten Bungalow till ett förmånligt pris, och inte behöver jag känna mig ensam för den innebos även av en mängd gekos och ensam kackerlacka. Och för första gången änväder jag Gutaemala-myggnätet!

Det bästa av allt är att efter sex veckors intesiva försök har jag äntligen lyckats få syn på en av de jättegekos som annars gömmer sig i väggar och tak och gör sitt bästa för att med dess skrik hålla en vaken hela natten.

Jag hittade det perfekta tillhållet igårkväll. Ett liten bar/restaurang med liggstolar och filmvisning på kvällarna,. Att sitt-ligga där och kolla på "Into the wild" var precis rätt för kvällen. En helt otroligt film för övrigt. Jag älskar den. Det slog mig att huvudkaräktären Alexander Supertramp påminner i mångt och mycket om min resekamrat Alex(ander) (namnet och amerikanskan må bidra till det men även mycket av resonemanget!), förutom det faktum att han i filmen blir psykiststörd mot slutet.

Nu är muslin och kaffet slut och det är dags för mig att börja knata neröver gatan för att ta tag i kursen. Jag är så laddad!

Jag ar i extas! Jag upptacker en het ny varld; tva av fyra dyk avkarade, imorgon eftermiddag ar jag en certifierad Open Water dykare.

Nagon tycker om att javlas med mig! Eller kanske ar det meningen att jag inte ska studera.
Innan jag akte hade jag betammt mig for att lasa en grudkurs i psykologi i var, men det visade sig att dom inte skulle starta nagon sadan under varterminen och jag gick aterigen in i en angestfas.
Nu efter att ha rest runt ett tag hade jag bestamt mig for att istallet lasa en termin av engelska, vilket kandes helt ratt, tills for en timme sedan! For vad hander? Helt plotsligt sa skall dom starta en intro psykologikurs i var, vilket tar mig tillbaka pa ruta ett igen. Fem dagar till sista anmalningsdag, ska jag aterigen behova lata tarningen bestamma hur jag skal soka?

Jag fick iaf lite hopp over framtiden da jag oppnade mailboxen imorse, jag far jobba minst 50% pa hotellet under hela december, underbart. Nu maste jag bara komma fram till vart jag skall resa under november, samtidigt kollar jag runt pa dykcenter for i veckan ska jag gora det - jag ska ta mitt Open water!

Annars rullar livet pa i ett ganska sakta mak har i Kuta. Plaskar runt pa surfbradan, laser vid poolen och vandrar runt och shoppar. Nastan sa att det snart maste handa nagot...

"Jag skrattar mej själv i rätt upp i framfejset."

Har precis anlänt till Bali, lyckas pruta ner priset till hälften på en taxiresa till Kuta Beach, får syn på en Strabucks och gissa vad jag gör? Ställer in taxiresan för att gå in och dricka latte och använda internet. Betalar 73,000 rh (äter stor middag med dryck för 30,000rh) för en stor latte och en kycklingcrossiant och frågar därefter om wi-fi och jo, dom har wi-fi, men man måste betala 27,000rh, jag suckar, säger okej, det var ju trots allt därför jag gick in här, varpå han bakom kassan säger; "No, cards sold out."

Som en moluken hund sätter jag mig ner med min kaffe och betämmer mig för att ta upp datorn för att skriva och det är då det händer, Balimagin kommer tillbaka och jag hittar ett oskyddat nätverk att använda! Seger! Jag kan då med gott samvete avnjuta den kaffe som jag har suktat efter i veckor. Jag skulle ju trots allt betalat samma pris därhemma.

Flög alltså från Muemere i morse, även om jag kl.06.10 fick väcka han som lovat sjutsa mig till flyget (med ryggsäck, på motorcykel) 6.00 imorse. Flyresan var en snabb process, då jag fortfarande var i sovläge när jag checkade in så jag steg bara på och small av igen. Så fort jag kommer till Kuta ska jag leta reda på Filip och senare ikväll kommer Alex tillbaka efter sitt "visa-run" till Singapore, så det blir en mysig liten återförening även om kavarteten numera är en trio, då det visat sig att somliga inte riktigt är vad man utger sig för, berättar den historien senare när jag har lite fakta.

Ajaj, slutpratat nu ska jag svara på mail.

Söndag 4/10

Det är fullmåne, det gör mig glad för av erfarenhet vet jag att det gör morgondagen till en MAGISK dag.

Nu sitter jag mätt och belåten tillbakalutad i en soffa gjord av bambu och skriver samtidigt som jag smuttar på en kopp te.

I ren bitterhet över att vara fast här i Maumere två dagar mer än beräknat överbetalade jag idag en snubbe för att ta mig med ut på en guidad tur i byar runtomkring. Eller rättare sagt trodde jag att vi hade gjort upp en deal om att i fall vädret var bra skulle vi gå upp på Mt.Egon (vulkanen) under förmiddagen, men det visade sig att när han plockade upp mig på utsatt tid klockan sju i morse så var det redan för sent på dagen för att gå upp (det hinner bli för varmt!), så det var bara att le och se glad ut och följa med ut till byarna. Kanske var det lite tur för min kropp har tydligen betämt sig för att vara emot mig hela den här resan, är det inte det ena så är det inte det andra. Nu är jag dunderförkyld. Men trots detta och en ömmande bak efter att ha suttit större delen av dagen en motorcykel måste jag erkänna att det varit en ganska givande. Även om jag dock känner mig lite obekäm med det faktum att ha privat guide under hela dagen.

Vi besökte tre helt olika byar. Först en by i bergen där den katolsk-anemistiska befolkningen härstammar från de som idag bor på ön söder från här, Sumba, sen en annan by där kugen bodde innan portugisernas intåg i slutet av 1800-talet och sist en fiskeby vid havet där befolkningen härstammar från Sulawesi (i norr) och är därmed muslimer.

Jag facineras återigen över hur ett land kan ha så många olika religoner och folkslag med endå fungera. Bara här på Flores, som är en utav 17,508 öar, behöver man bara färdas från by till by för att se de stora skillnaderna i både livstil och religion. Ändå lyckas man på något sätt fungera som en helhet.

Jag försöker skriva något vettigt men nu har jag suttit och stirrat i luften i tio minuter utan att få ner ett enda ord. Tankarna snurrar utan att forma några egentliga meningar. Jag vill skriva om jordbävningen som skakade Muemere den 13 dec 1992. den mätte 6.8 på richterskalan och skapade en 20 meter hög tsunami, över 2000 männskor dog. I fiskarbyn vi besökte idag, som förvrigt är byggt på pelare så när det är högvatten går det upp under husen, dog över 700 männskor och en by som jag åkte igenom i fredags är helt uppbyggd efter tsunamin då de folket som bor där tidigare bodde på en ö som helt spolades bort. Det flesta här minns jordbävningen hur tydligt som hellst men jag vet inte riktigt hur långt jag vågar gå med mina frågor och har därför mest lyssnat på vad folk själva vill delge.

Jag hade även tidgare många fler tankar om skillanderna mellan de olika folkgrupperna, men hjärnan har lagt av. Kanske har den blivit uttröttad då jag inte kan gå någonstans utan att ha stans fulla uppmärksamhet. Vart jag en går skriker man "hello Mister" (En fjärdeldel prickar rätt och säger Missis!), varefter (om man kan lite engelska) frågar "Where U going?". Om jag ska vara ärlig ska det bli lite skönt att komma till turisternas tillhåll nummer ett, Kuta Beach, igen imorgon, även om jag vet att jag inte kommer att kunna förstå varför om en vecka igen.

Föresten så har jag gjort av med aldelss för mycket pengar på sovenirer idag, men jag är endå nöjd, en liten man i den första bergsbyn vi besökte sålde mig ett par handgjorda trägubbar som dels sägs ge lycka och dels är det gjorda för över 60 år sedan, Sen fick jag även tag i en till Ikat-väv men det som gör den här extra speciell är att den är helt med naturfärger. Skönt att ha hittat lite fina grejor innan man återvänder till Bali och allt massproducerat skrot.

Klockan är nio och jag tänker sova för att försöka kurrera mig själv. Måste trots allt med planet klockan sex imorgonbitti. Det innbär attd et bli morgon nummer 5 av 9 som jag kliver upp före sex. Grejt!



Observera de platta stenarna, det är gravar. Man begravs sittandes i sten som burits ner från bergen och ¨graven förbereds redan innan personen i fråga avlidit. Detta för att det skall vara enkelt att ta med benen om man skulle flytta.



Jag behöver inte leta för att hitta frivilliga fotomodeller.



Katolsk kyrka byggs av portugiserna i början på 1900-talet. Konstruktionen är mycket flexibel och höll därför otroligt nog under jordskalvet 1992. Fönstrena rasade dock ut, så nu är det lite dragit.



Liten pojke i fiskarbyn som jag bara inte kunde motstå att fota.

Torsdag 1/10

Efter ytterligare sju timmar på skumpiga vägar nådde jag (fortfarnde i sällskap med Dan) på onsdagen Moni, en liten by med ett antal hotell som fungerer som utgångspunkt för att ta sig de mytomspunna kratersjöarna KeliMutu.

Klockan 03.25 på torsdagsmorgonen ringde väckarklockan och strax innan fyra satt vi bakpå varsin motorcykel för att åka den timmeslånga färden upp till prkeringen ca 15minuters promenad från sjöarna. Allt för att kunna se soluppgången. Tyvär blev det ingen jätte spektakulär soluppgång då det var lite monligt, men det gör endå ingenting för sjöarna var väl värda att se.

Kelimutu betår av tre kratar som uppstått vi vulknautbrott och sedan fyllts med regnvatten. Sjöarna ändrar färg helt oregelbundet och just nu är den största turkos, den mellarsta turkos-blå och den minsta kolsvart. Tidigare har sjöarna haft färger som rött, mokka, terrakotta, grönt m.m. Mycket kring sjöarna är ett fortfarande ett mysterium för forskarna. Man vet att sjörna ändrar färg beroende på olika mineraler men kan endå inte förklara vad det är som gör att dom gör det helt oregelbundet, det andra som är konstigt är sjöarna har en konstant vattennivå - oavsett om det är regnsäsong eller inte och så vitt man vet finns inget utlopp. Ett antal våghalsiga turister har försökt att vandra uppe på rimmen med det reultatet att de senaste åren ha ramlat i fyra personer. man skickade dit ett amrekanskt dykarteam för att leta efter kroppen av en av det döda men man kunde inte hitta något och numer vägar i stort sett alla att dyka där så koncetartionen av syra i sjöarna är en av de högsta i världen.

Enligt legenden är det i Kelimutu din själ hamnar när du dör och är därför en mycket helig plats för lokalbefolkning. Man får kanske inte en sådan helig upplevlse dock när man trängs på utsiktplatsen med ett trettiotal andra turister, men men.

Vi hade tänkt stanna där upp ett tag, då det sägs vara superhäftig när solen kommit upp så högt att solljuset träffar sjön. Tyvär drog det in en massa moln vid sjutiden så vi kunde inte längre se sjöarna och betämde oss istället för att promenara tillbaka ner till Moni, en vacker promenad (dock brant) där man i slutet passerar ett vattenfall.

Under eftermiddagen lämnade jag Dan i Moni för att röra mig vidare mot Maumere i hopp om att få flyga tillbaka till bali på Lördag.

Tillbaka pa Maumeres daliga internetcafe. Drog over det jag har skrivit under veckan pa ett USB-minne for att publisera. Det har dock inte varit en snabb process, hade bilder till de tva sista inlaggen ocksa men tvingades byta dator och sa fort jag forsoker ladda upp dom sa hanger sig hela maskineriet, far val lagga upp dom nar jag kommer till Bali istallet.

Idag har jag verkligen inte gjort mycket, klockan var efter fyra innan jag enns lamnade rummet efter att ha dels sovit och dels grejat med mina bilder. Jag kanner mig superfokyld sa jag hoppas det ar nagot snabbt overgaende. Tankte strax dra mig tillbaka och badda ner mig och kurrera infor morgondagen...

Lördagformiddag 3/10

Åkte ut till flygplatsen klockan sex imorse i hopp om att få flyga tillbaka till Bali, men "icke, sa nicke", den pågånde fotbollsturneringen i stan gör resandet betydligt mer komplicerat än vad det annars ska behöva vara. Så nu är jag alltså strandad i Muamere, Flores största stad (75 000 inv.), tills på måndag. Det känns lite surt för jag såg verkligen fram emot att få komma tillbaka till Bali, dels för att träffa Filip och också för att spendera några dagar i "civilisationen", behöver lite nya kläder m.m.

Men jag har bestämt mig för att inte hänga läpp, isället tänker jag idag ta en softardag;  blogga, ladda upp foton, vandra runt i stan, använda den värdelösa internetuppkopplingen på stans enda internetcafé och framförallt sova siesta, efter den här veckan finns det nämligen många timmar att hämta igen.

Jag ber till vädergudarna att det skall vara bra väder imorgon (har nämligen börjat regna lite nu) för att om det är det skall jag nämligen ge mig ut och bestiga Mt.Egon en vulkan där man fortfarnde kan se bubblande lava från senate utbrottet! Är det inte tufft så säg?

Blir inte det av ska jag åka runt till lite traditionella byar och kanske ta lite vackra bilder.

Mina första två nätter här i stan har jag delat rum med en tysk tjej hemma hos Dino, en floreniskisk man som bott flera år i Europa och nu livnär sig på att guida turister runt ön. För mig har han varit en otroligt stor hjälp då han först köpte lös flygbiljetterna åt mig (innan han ens träffat mig) och sen erbjöd mig att sova här för en en obetydlig summa, när det visade sig att alla hotell i stan var fulla.

Det är helt otroligt hur vissa männskor på den här ön, som till exempel Dino, vikt sina liv åt att få turister att känna sig välkomna. För grejen är att Dino har hjälpt mig otroligt mycket utan att jag egentligen har betalat honom någonting alls, och därför snarare förlorar på mig. I det långa loppet dock tror jag att han gör sig riktigt bra med pengar på det olika turer han annordnar för andra turister och därför är väldigt mån om att hålla uppe sitt rykte och ja, jag har rekomenderat andra människor jag mött att kontakta både honom och Max, guiden som jag mötte i Bajawa. Det facinerar mig endå att det är så genuint snälla och hjälpsamma och inte uppenbart är ute efter dina pengar utan istället förstår att du reser med en ryggsäck och har en begränsad budarget men endå tar sig tid att bara umgås och visa saker utan att man frågar om det. Det faktum att vi fick förlja med på den katolska festen i Bajawa var ett tydligt exempel.

Eftersom jag inte hade några planer för gårdagen erbjöd mig tyskan att hänga med henne ut till en liten ö en bit härifrån för att snorkla och sola. ag måste säga att som utflykt var det inget vidare. Jag antar att snorklig alldrig kommer att bli spektakulart igen efter att ha varit i Komodo national Park och ön som vi gick iland på för att sola och bada hade viserligen vit sand men den hade också massiva mängder med skräp och en fiskeby full av nyfikan barn. Prova slappa i solen då du har minst 30 barn och säkert 10 karlar som står och stirrar på dig på ca 10 meters avstånd.

Idag drog han och tyskan iväg på en roadtrip runt ön och tanken var att jag skulle ta in på ett närliggande hotell men det visade sig att trots att jag reserverat ett rum så hade dom inget rum till mig (inget ovanligt i Indonesia - man planerar liksom inte i förhand) och därför erbjöd Dino mig att använda hans rum medans han är borta så nu sitter jag på golvet i ett lånat sovrum och laddar upp bilder. På dörren hänger en stor poster med en halvnaken ung Britney Spears och trots avsaknaden av egentliga möbler finns här både TV ochg en enorm stero, häromkvällen när vi grillade fisk utanför poppade han Björn Rosenström som han "snott" från någon turists iPod. Utanför hänger ett gäng av hans kompisar och stämningen är allmänt avslappnad om än lite sureal.

Min boende har dock en stark nackdel och det är antalet kackerlackor, gekos (som är söta så länge dom håller tyst!) och malariamygg (jag har dränkt mig själv i myggmedel) som kommer fram efter mörkrets inbrott. Men vad gör man inte för gratis boende? Jag får ju till och med dricka hur mycket te och kaffe jag vill.  

Tisdag 29/9

Efter trekkingen stötte jag av slup ihop en Dan, en engelsk kille som tidgare varit på samma dykbåt som mig i komodo national park, så jag betämde mig för att stanna ytterligare en dag i Bajawa. Under onsdagen hyrde vi en motorcykel a la skotermodellen och gav oss ut på äventyr i omgivningrana runt om Bajawa. Låt mig säga att vägskyltnigen (som tur sitter det alltid någon och hänger i gathörenen, men se alltid till att fråga minst tre för ingen skulle någonsin säga att dom inte vet utan pekar helldre i fel rikting) eller vägkvaliten inte tillhör de bästa i världen, speciellt inte om man lyckas med konstyket att ta just den väg som man kvällen innan blivit rekomenderad att INTE ta. Vi kan konstatera att min käre far som tycktes kört sakta genom Shweiz i somras framstår som rena frattjuven i jämnförelse, här fick jag hoppa av och gå med jämna mellanrum då det antingen blev för brant och gropigt utför eller för brant uppför så att den värdelösa motorn inte längre orkade. En del andra vägar var dock av mycket bättre kvalitet, men jag var helt klart glad att jag hade en engelskaman bakom styret, då jag vid flera tillfällen skrämde mig själv bara för att jag glömde bort det faktum att det är vänstertrafik. Men trots att jag blev rejält öm i baken av att sitta bakpå cykeln hela dagen samt brände mitt ben på avgasröret, vilket ser riktigt läskigt ut nu, så var det en himla roligt dag. Vi besökte en by och handlade ikat (vackra handgjorda vävar), badade i varma källor och promenerade upp för att se en krater skapad vid ett vulkanutbrott.




Fortsakaffningsmedlet.




Ajaj pa Emmas ben.

Byn Bena - den storsta av de traditonella byarna runt Bajawa, kand for sitt hantverk, Ikat.



På kvällen blev vi bjudna till en "chrisening". Jag skäms men mina kunskaper om indonesisk katolisism och traditioner sviker mig så jag kan tyvär inte förklara vad det är. Men vad jag vet är man hade arrangert en stor fest för en tioårig pojke som var släkt med guiden Max. Så som enda turister anslöt jag och Dan (med ett kuvert med fickpengar och ett meddelande till pojken ifråga) oss till festen som hölls i en tillfällig byggnad av bambu och plåt i familjens trädgård. När vi först kom dit satt hela familjen vackert upplädda i en soffa mitt emot de säkert sextio gäster som satt och åt buffe på plaststolar utsällda i rader.

Efter maten var det ett band klädda i trditionell ikat som spelade musik på flöjter gjorda av bambu och skälvklart tog det inte lång tid innan man slet upp de stela "vitingarna" ur stolarna för att dansa den ena mysko dansen efter den andra. Jag tror att det var huvudanledningen till att vi var där - som underhållning. Vid niotiden lämnade pojken (som sett utråkad ut sen starten!) och bandet festen och det är då som det drar igång å riktigt. Alla stolar plockas bort, fram kommer vinet och ölet (som blandas i en enda stor tillbringare) och man poppar musik ur 20 stycken inhyrda högtalare (det är sant - vi räknade). Efter en timme började vi ana att musikutbudet inte var så stort då samma låtar börjar upprepa sig. Men var det nått man hade lyckats med var det att blanda olika stilar. Jag tror vi räknade till sex olika danser; styrdans, tradionell nagda-dans, line-dance, freestyle och två till obestämda. Det tog inte lång tid innan jag och Dan hade kläm på alla då ingen lät oss sitta ner en enda sekund. Vid tvåiden lyckades vi tillslut helt utmattade smita hemåt för att få två timmars sömn innan bussen till Moni.

En sak är säker - man kan tydligen festa i alla kulturer.

Söndag 24/9 & Måndag 25/9

Trekkingen började på ca 1000 meters höjd. Under de första två timmarna vandrade vi i stekande sol i öppet landskap runt foten av en vulkan. utsiken ner mot havet var helt otroligt. Teamet bestod av mig, vår engelsktalande gudie Max oxh ett spanskt par som gjorde tappra försök att kommunicera med oss, ibland med lyckat resultat, ibland inte.

I alla fall; efter två timmars tid började landskapet att luta utför och vi promenerade in i jungeln och om stigen hade varit lite smalare hade jag nog känt mig som en riktig Indiana Jones då jag med jämna mellanrum fick peta blodiglar från min skor. Tyvär tog det inte lång stund innan vi var ute ur djungeln och odlingsfälten började ta vid. En liten utbildad gissning är att det förr varit djungel där men att man med tiden skövlat skogen för att ge plats åt mer odlingsmark.

Trots detta är det ganska häftigt att vandra genom dessa fält där alla möjliga sorter grödor trängs omvartanat då varje familj försöker odla så många olika sorter som möjligt på just deras egna lilla plätt. Under vår promenad såg jag till exempel; kokos-, cahaew- och macademianötter, bananer, annanas, cacao, vanilj, kaffe, korinter, sötpotatis, majs... och massa massa mer. Något som både gjorde mig överlycklig och förvånad är att det odlar allt på traditionellt sätt på hela ön, det vill säga helt utan kemikalier!

På eftermiddagen kom vi till slut fram till de tre byar som var målet för dagen. Folket runt Bajawa tillhör Ngada-folket, ett anemistsikt folkslag som under Holländarnas kolonialtid på tidigt 1900-tal även annamat den katolska tron.(Även om jag tycker att det känns som det bara är något påklistart utanpå deras egentliga tro!) Byrarna är bygda så att alla hus, som är bygda helt i trä med grästak, byggs med dörrarna mitt emot varandra. Emellan husen finner man det som karaktäriserar byn nämligen paren nagadhu och bhaga. naghadu är en sorts 3meter hög totempåle som liknar ett parasoll med en liten gubbe i toppen medans bhaga är ett litet minatyrhus som plaseras uppe på taket till ett redan befintligt hus. Dessa har blandad betydelse med kort sagt kan man säga att dom representerar deras förfäder och att nagadhu är manligt medans bagha är kvinnligt, varje par symboliser en grupp av familj i byn.

I byn lever man i stort sett sitt dagliga liv precis som man alltid har gjort, med den enda skillanden att barnen skickas iväg till kusten för att gå i skols och många av ungdomarna väljer sedan att jobba i städerna fram tills de gifter sig.

Det var söndag när vi kom dit vilket innbär att det var vilodag och att nästan alla vara hemma, annras är byn tom under dagarna när folket är ute och jobbar på fältet. Det var också något specielt med skolan så alla barn var hemma vilket innbar att vi återigen blev den stora attraktionen och varenda unge vill bli fotad, det är nämligen inte allt för ofta turister letar sig dit. Vilket är ganska gulligt en stund men som efter ett tag kan bli ganska utmattnde.

Några timmar senare när barnen äntligen lugnat ner sig bjöds vi på middag tillsammans med alla "höjdarana" i byn (enbart karlar). först serverades vi palmvin (som tycks  förbrukas flitigt), vilket är det mest vedervärdig jag har smakat i hela mitt liv, men eftersom det anses mycket oartigt att lämna var jag tvungen att försöka hålla andan och svälja. Som tur var bar de fram tilltugg till drickat - kokt sötpotatis och små torkade fiskar (tänk spigg) inlagda i chili (vilket faktsikt inte var allt för dumt - det döljde iaf smaken av vinet). Till huvudrätt offrade de två kycklingar inför ögonen på oss och serverade detta med kokos och ris (något som inte äts särskillt ofta i byn då man själv inte odlar det utan måste köpa på marknaden). Tyvär han de också servera bitar av kycklingmage vilket jag stoppade i munnen i god tro. Till maten skulle det tydligen drickas durak, vilket inte är något annat än palmvin som blivit destikllerat till ca 25%, vilket jag föredar av två onda ting då alkoholsmaken döljer lite av den hämska sura smaken hos vinet. Jag lyckades dock inte få i mig mer än ett litet glas då den drycken bränner värre än värst i magen.

Under kvällen både sjöngs det och diksuterades det ena med det sjuttiotredje och max gjorde tappra försök att översätta så mycket som möjligt, de ställde mycket frågor om livet i europa samtidigt som jag hamrade på med frågor om deras liv, riktigt givande, jag skäms dock för jag var så fruktansvärt trött (och svagt illamående), vilket de kunde se och därför avbröt kvällen väldigt tidigt.

Vi sov på samma golv som vi suttit och ätit på. Jag sov som en prinsessa enda tills jag vaknade upp utav att något sprang över mitt ansikte. Jag vet fortfarnde inte vad det var, men jag gissar på gecko. Skräckupplevelse.

På morgonen åt vi deras vardagsfrukost, kokt sötpotatis och sen promenerade den timme som var kvar att gå ner till havet där vi blev uppplockade med bil och körda till en strand där sanden var kolsvart (vulkanisk), här grillades fisk och på eftermiddagen återvände jag tillbaka till Bajawa.

Sammanfattingsvis var det otroligt givande och jag är så glad att jag halkade med på ett bananskal.




Om man har forstoringsglas kan man se de vilda hastarna i bakgrunden.

 

Byn.






Totempale - nagadhu



Middagsforberedelser.



Tillsammans

Lördag 26/9

Hur många personer rymms i en bil med sex platser?

Det rätta svaret är 13, två stora vitingar, sex vuxna indoneser och fyra små barn. Och nej, vi skulle inte runt kvarteret utan från Ruteng till Bajawa dvs. en fem timmars resa längst vägar som går att likna med en berg-och-dal bana. Och som om detta inte vore nog så började det regna och då väljer man att plocka ner all packning från taket och istället fälla fram bakersta sätet för att skapa utrymme i skuffen och därigenom tvingas vi på bakersta raden sitta halv dubbelvikta, men vad ska man säga? En erfarnhet rikare.

Det har minst sagt varit en strapatsrik dag. Min klocka väckte fem imorse då jag planerat att ta en buss från Luanbajo hit till Bajawa, men eftersom nu detta är Indonesien så dök självklart inte bussen upp trots att jag satt och väntade till klockan sju. Istället får jag tag på en liten minibuss som sägs gå till Ruteng (ungefär halva vägen) så jag hoppar på och bussen kör iväg in på dom smalaste och knöligaste vägar jag sett och cirka en timme senare kommer vi fram till en stad, men något är bekant, vi är tillbaka i Luanbajo. SURPRISE! Tydligen hamnde jag på "plocka upp folk rundan" och en stund senare rullar vi faktsikt mot Ruteng, i Ruteng väntar ingen buss till Bajawa som man lovat utan det är då jag istället i god tro hoppar in i den bil som sedan fylls både på bredden och tvären, men efter några långa timmar och en halvt om halvt sprängd kissblåsa når jag endå målet för dagen, Bajawa, en lite stad belägen på 1100meters höjd tät omgiven av fler vulkaner.

Landskapet på Flores är helt fantastikt. Ön är helt vulkanisk, vägarna slingrar sig längst bergsidor, allt är grönt, ena stunden passerar man ett risfält och snart ser man havet långt nedanför. Tankarna vandrade då och då tillbaka till Guatemala - vilket gav mig en stygn av saknad...

Nu kommer jag att bli dödad när jag kommer hem, men jag tänker inte censurera bloggen. Denna vecka är jag ute på äventyr och upptäcker Flores - helt på egen hand. Dels ville ingen av mina tidigare reskamrater röra sig något längre öster ut och dels känner jag att jag måste få pröva på hur det är att vara ute på egenhand i stora världen. Trots att det inte blev som jag tänkt med bussen hit så har allt flytit på bättre än bäst. Som en skänk från ovan har jag fått kontakt med en man i Muamere (där jag kommer att hamna i slutet av veckan) som ställer upp och fixar en flygbiljett tillbaka till Bali åt mig och det första som händer när jag tågar in på hotellet här är att jag möter en turgudie som erbjuder mig att följa med ut på en två dagar lång vandring bland vulkaner för ett mycket förmånligt pris. Inte kan det väl ha syntes på mig att det var just precis det jag önskade att få möjlighet till? Så imorgonbitti knyter jag på mig vandrarskorna och ger mig ut i naturen, Jippie!

Efter hikingen beger jag mig till Moni och de berömda vulknsjöarna i Kelimutu därefter blir det Muamere och sen flyg till Bali för att möta upp med vännerna igen.

Föresten så var gårdagen också lite av ett "transportäventyr", jag och Alex åkte återigen med dykbåten ut och snorklade på två nya ställen, dock inte lika spektakulära som dagen innan, men trevligt. Det komiska var bara att på väg tillbaka haverarade motorn på båten så och tillbakaresan som skulle ta två timmar tog fem - och ja, det var sjögång! Men vi fick ju iaf se solnedgången ute på havet..

Nu ska jag ta och duscha av mig lite damm och sen ska jag sussa sött och ladda upp inför morgondagens strapatser.