Emma

Paniken börjar sakta men säkert krypa sig på. Om några minuter börjar mitt femtiosjätte dygn här i Indonesien, vilket betyder att snart har mina sextiodagar passerat och mitt visum blir ogilltigt. Ju närmare slutet jag kommer ju mer inser jag hur mycket jag till slut har kommit att älska det här landet och då i synnelighet denna ö, Bali.

Det tog lång tid att knäcka koden. Det första fyra veckorna var en ständig stird mot färsäljare som gör allt för att du skall handla av just dem (trots att de säljer exakt samma produkter som alla andra), männskor som erbjuder "transport" vartän du tittar, det faktum att du ALLTID måste förhandla om priset på en vara annars tvingas du betala det tredubbla (vilket är ett rent helvete innan man lärt sig vad saker och ting är värda!) samt bara lära sig hitta på de smala krokiga gatorna.

Det är när man sedan lär sig att se förbi det skräpiga vägkanterna, lär sig enkla ord på indonesika och lär sig att stänga av öronen och ignorera försäljare (vilket man kanske aldrig lärs sig till 110%) det är då magin träöder fram.

Det är nu när jag vet att jag måste åka som jag inser hur många saker som jag lärt mig älska och som jag kommer att sakna när jag åker härifrån.

Jag kommer att minnas doften av padangmat och hur jag med skäckblandad förtjusning äter denna fantstiska mat som jag vet stått i ett fönster för visning hela dagen. Jag kommer också att sakna att sitta vid vägkanten och äta ris ur ett vikt pappaersark med bara händerna till hjälp.

Att vakna på morgonen och bli serveread sött kaffe som är odrickbart tills dess att pulvret sjunkit till botten.

Jag kommer att skana kvällar som den här. Det är midnatt och jag sitter utomhus på verandan i bara ett linne och lyssnar på grodsång som blandas med ljudet av ett porlande regn.

Jag kommer att tänka tillbaka på långa promenader bland risfält och tempel.

Sverige kommer att verka så ensamt i förhållande till detta tätbefolkade land. Jag kommer nog också att känna mig en gnutta bortglömd då jag går längst gatan utan att dra till mig någon som helst uppmärksamhet.

Jag kommer att fortsätta titta vart jag sätter fötterna för att vara säker på att jag inte kliver mitt en offring eller bränner fotlederna på rökelser.

Jag tycker om att titta på mig själv i spegeln precis så som jag är nu, brunbränd, osminakd, kläd i världens största harembyxor i linne och med stora örhängen hängande i öronen.

Jag kommer sakna att ha geckos springades i taket, tuppar utanför fönstet, hundar som spinger löst på gatan, till och med en död kakckerlacka i badrummet.

Trafiken kommer att kännas aldesless för säker. Jag vill fortsätta åka bakpå en vespa i shorts utan hjälm och använda signalhornet i kurvor samt vid omkörningar, oavsett om vi passerar på höger eller vänster sida för att en minut senare tvingas göra en tvärnit för att inte köra över en get/gris som bestämmer sig för att korsa vägen.

Jag uppskattar känslan av att aldig vara en längre än en timme från havet. Även om jag tror att om jag skulle bostätta mig här skulle jag nog föredra bergen, då det här både är grönare, mer rofyllt samt att det faktsikt går ner till en någorlunda behaglig temperatur om kvällarna.

Prutandet har blivit en underhållande sport, jag kommer att sakna utmaningen.

Jag måste anställa någon som ger mig helkroppsmassage för 40 kronor minst tre gånger i veckan.

Till och med det faktum att jag tvingats tejpa fast min laddare i elutaget är underhållande, för visst är det tråkigt när allt funkar fläckfritt på komando?

Det senste dagrana har jag kommit på mig själv med att fantisera om att bygga ett hus på någon av sluttingarna runt Ubud: Tänk, en inte allt för stort hus med västerlänsk standard med stor utomhusterass och en en vacker vy utöver risfälten. Ett liv som jag tror att jag inte skulle ha allt för stora problem att anpassa mig till. För något som jag verkligen fått ut av den här resan är lugn och ro, och då inte bara runt omkring utan jag känner mig som en hundra gånger mer avslappad männska och jag har verkligen lärt mig att njuta av det lilla och det händer till och med att jag klarar av att i timmar sitta och bara titta utan att egentligen ha något att göra, vilket jag skulle ha klassat som vansinne för ett år sedan.

Vem vet? Kanske jag en dag kan låta drömmen bli verklighet, men just nu får jag nöja mig med att livet går vidare, men så gör även denna resa och förhoppningsvis kan jag snabbt hitta magin i både Thailand och Malysia så jag har cirka två veckor att spendera i vardera land innan jag återvänder hem till ett snöigt Svedala.