Emma

Söndag 4/10

Det är fullmåne, det gör mig glad för av erfarenhet vet jag att det gör morgondagen till en MAGISK dag.

Nu sitter jag mätt och belåten tillbakalutad i en soffa gjord av bambu och skriver samtidigt som jag smuttar på en kopp te.

I ren bitterhet över att vara fast här i Maumere två dagar mer än beräknat överbetalade jag idag en snubbe för att ta mig med ut på en guidad tur i byar runtomkring. Eller rättare sagt trodde jag att vi hade gjort upp en deal om att i fall vädret var bra skulle vi gå upp på Mt.Egon (vulkanen) under förmiddagen, men det visade sig att när han plockade upp mig på utsatt tid klockan sju i morse så var det redan för sent på dagen för att gå upp (det hinner bli för varmt!), så det var bara att le och se glad ut och följa med ut till byarna. Kanske var det lite tur för min kropp har tydligen betämt sig för att vara emot mig hela den här resan, är det inte det ena så är det inte det andra. Nu är jag dunderförkyld. Men trots detta och en ömmande bak efter att ha suttit större delen av dagen en motorcykel måste jag erkänna att det varit en ganska givande. Även om jag dock känner mig lite obekäm med det faktum att ha privat guide under hela dagen.

Vi besökte tre helt olika byar. Först en by i bergen där den katolsk-anemistiska befolkningen härstammar från de som idag bor på ön söder från här, Sumba, sen en annan by där kugen bodde innan portugisernas intåg i slutet av 1800-talet och sist en fiskeby vid havet där befolkningen härstammar från Sulawesi (i norr) och är därmed muslimer.

Jag facineras återigen över hur ett land kan ha så många olika religoner och folkslag med endå fungera. Bara här på Flores, som är en utav 17,508 öar, behöver man bara färdas från by till by för att se de stora skillnaderna i både livstil och religion. Ändå lyckas man på något sätt fungera som en helhet.

Jag försöker skriva något vettigt men nu har jag suttit och stirrat i luften i tio minuter utan att få ner ett enda ord. Tankarna snurrar utan att forma några egentliga meningar. Jag vill skriva om jordbävningen som skakade Muemere den 13 dec 1992. den mätte 6.8 på richterskalan och skapade en 20 meter hög tsunami, över 2000 männskor dog. I fiskarbyn vi besökte idag, som förvrigt är byggt på pelare så när det är högvatten går det upp under husen, dog över 700 männskor och en by som jag åkte igenom i fredags är helt uppbyggd efter tsunamin då de folket som bor där tidigare bodde på en ö som helt spolades bort. Det flesta här minns jordbävningen hur tydligt som hellst men jag vet inte riktigt hur långt jag vågar gå med mina frågor och har därför mest lyssnat på vad folk själva vill delge.

Jag hade även tidgare många fler tankar om skillanderna mellan de olika folkgrupperna, men hjärnan har lagt av. Kanske har den blivit uttröttad då jag inte kan gå någonstans utan att ha stans fulla uppmärksamhet. Vart jag en går skriker man "hello Mister" (En fjärdeldel prickar rätt och säger Missis!), varefter (om man kan lite engelska) frågar "Where U going?". Om jag ska vara ärlig ska det bli lite skönt att komma till turisternas tillhåll nummer ett, Kuta Beach, igen imorgon, även om jag vet att jag inte kommer att kunna förstå varför om en vecka igen.

Föresten så har jag gjort av med aldelss för mycket pengar på sovenirer idag, men jag är endå nöjd, en liten man i den första bergsbyn vi besökte sålde mig ett par handgjorda trägubbar som dels sägs ge lycka och dels är det gjorda för över 60 år sedan, Sen fick jag även tag i en till Ikat-väv men det som gör den här extra speciell är att den är helt med naturfärger. Skönt att ha hittat lite fina grejor innan man återvänder till Bali och allt massproducerat skrot.

Klockan är nio och jag tänker sova för att försöka kurrera mig själv. Måste trots allt med planet klockan sex imorgonbitti. Det innbär attd et bli morgon nummer 5 av 9 som jag kliver upp före sex. Grejt!



Observera de platta stenarna, det är gravar. Man begravs sittandes i sten som burits ner från bergen och ¨graven förbereds redan innan personen i fråga avlidit. Detta för att det skall vara enkelt att ta med benen om man skulle flytta.



Jag behöver inte leta för att hitta frivilliga fotomodeller.



Katolsk kyrka byggs av portugiserna i början på 1900-talet. Konstruktionen är mycket flexibel och höll därför otroligt nog under jordskalvet 1992. Fönstrena rasade dock ut, så nu är det lite dragit.



Liten pojke i fiskarbyn som jag bara inte kunde motstå att fota.