Emma

Mackamit - att övernatta på en helig plats.

Sagt och gjort.

I går morse utrustade med vattenfärger, pennor, papper (som vi tappade på vägen och fick köpa nytt) samt en uppsättning saronger i olika storlekar och färger gav jag och Alex ut på äventyr. Målet var att ta sig tillbaka till Pura Besakih, Balis modertempel som vi gjorde en snabbvisit till i början av vår resa. Efter några timmars puzzlande, då det lokala transporterna inte gick som vanligt på grund av kalungan, en av Balis största hiunduistiska högtider, lyckades vi tillsist ta oss upp längst sidan av Agung och slutingen fram till Besakih.

Besakih i sig själv är en fantastisk skapelse, ett komplex som består av över 170 olika tempel och här är det heller ingen brist på varse guld eller statyetter.

Vad som däremot gör beöket till en mindre spirutell upplevelse är det enorma antalet av försäljare runt murarna samt det tusen guider som inte lämnar dig i fred på¨grund av att du helt enkelt råkar ha fel hudfärg. Det liksom antas att om du är vit och beöker Besakih så är du där för att fotografera (vilket förmodligen stämmer in på 85% av besökarna, då besakih har blivit en av balis stora "attraktioner") och vill absolut inte bara vara i fred andas atmosfären och meditera i din egn värld.

I protest mot detta hittade vi en persfekt upphöjd plats under ett skyddande tak just utanför ingången med perfekt för att bevaka allt som skedde utan att vara ivägen.

Störe delen av det ljusa timmarna spenderade vi genom att sitta där och måla, något jag inte gjort på mycket länge, samt bara insupa atmosvären. Det höga tempelbyggnadena som tornar upp sig, med vulkanen i bakrunden, samt alla finklädda familjer som kom dit för att lämna sina offringar.

Med mörkret kom även stormen, en äkta tropiskt regn med blixtar och dunder. Aldrig trodde jag att jag skulle kunna uppskatta att få känna mig lite frusen som jag jag gjorde just då, det var befriande på något vis.

Och desto längre in på natten det gick ju kallare blev det, men antalet tempelbesökare avtog även. Så vi kurade in oss i våra medhavda saronger, tände ett ljus och spenderade natten ömsom sovande på golvet under vårt lilla tak ömsomd stirrande upp mot det upplysta templet lyssnandes till hundar, syrrsor och grodor som gjorde sitt bästa för att överrösta varndra.

Trots att jag under natten hann med att både känna mig trött, hungrig och uttråkad måste jag säga att det var i särklass en av de häftigaste nätterna i mitt liv, nästan en aning övernaturligt.

Som körbäret på glassen blev vi sedan bjudna på frukost hemma hos en indonesisk familj som drev en liten shop i anknuting till templet.

Det känns även bra att vi faktiskt aldrig gick in i själva templet utan valde att inte överträda några religösa gränser utan helt enkelt gjorde vår egen grej.

Nu är jag dock helt utslut i kropp och huvud och ser framemot en god natts sömn i min säng här i Ubud.