Emma

Tisdag 29/9

Efter trekkingen stötte jag av slup ihop en Dan, en engelsk kille som tidgare varit på samma dykbåt som mig i komodo national park, så jag betämde mig för att stanna ytterligare en dag i Bajawa. Under onsdagen hyrde vi en motorcykel a la skotermodellen och gav oss ut på äventyr i omgivningrana runt om Bajawa. Låt mig säga att vägskyltnigen (som tur sitter det alltid någon och hänger i gathörenen, men se alltid till att fråga minst tre för ingen skulle någonsin säga att dom inte vet utan pekar helldre i fel rikting) eller vägkvaliten inte tillhör de bästa i världen, speciellt inte om man lyckas med konstyket att ta just den väg som man kvällen innan blivit rekomenderad att INTE ta. Vi kan konstatera att min käre far som tycktes kört sakta genom Shweiz i somras framstår som rena frattjuven i jämnförelse, här fick jag hoppa av och gå med jämna mellanrum då det antingen blev för brant och gropigt utför eller för brant uppför så att den värdelösa motorn inte längre orkade. En del andra vägar var dock av mycket bättre kvalitet, men jag var helt klart glad att jag hade en engelskaman bakom styret, då jag vid flera tillfällen skrämde mig själv bara för att jag glömde bort det faktum att det är vänstertrafik. Men trots att jag blev rejält öm i baken av att sitta bakpå cykeln hela dagen samt brände mitt ben på avgasröret, vilket ser riktigt läskigt ut nu, så var det en himla roligt dag. Vi besökte en by och handlade ikat (vackra handgjorda vävar), badade i varma källor och promenerade upp för att se en krater skapad vid ett vulkanutbrott.




Fortsakaffningsmedlet.




Ajaj pa Emmas ben.

Byn Bena - den storsta av de traditonella byarna runt Bajawa, kand for sitt hantverk, Ikat.



På kvällen blev vi bjudna till en "chrisening". Jag skäms men mina kunskaper om indonesisk katolisism och traditioner sviker mig så jag kan tyvär inte förklara vad det är. Men vad jag vet är man hade arrangert en stor fest för en tioårig pojke som var släkt med guiden Max. Så som enda turister anslöt jag och Dan (med ett kuvert med fickpengar och ett meddelande till pojken ifråga) oss till festen som hölls i en tillfällig byggnad av bambu och plåt i familjens trädgård. När vi först kom dit satt hela familjen vackert upplädda i en soffa mitt emot de säkert sextio gäster som satt och åt buffe på plaststolar utsällda i rader.

Efter maten var det ett band klädda i trditionell ikat som spelade musik på flöjter gjorda av bambu och skälvklart tog det inte lång tid innan man slet upp de stela "vitingarna" ur stolarna för att dansa den ena mysko dansen efter den andra. Jag tror att det var huvudanledningen till att vi var där - som underhållning. Vid niotiden lämnade pojken (som sett utråkad ut sen starten!) och bandet festen och det är då som det drar igång å riktigt. Alla stolar plockas bort, fram kommer vinet och ölet (som blandas i en enda stor tillbringare) och man poppar musik ur 20 stycken inhyrda högtalare (det är sant - vi räknade). Efter en timme började vi ana att musikutbudet inte var så stort då samma låtar börjar upprepa sig. Men var det nått man hade lyckats med var det att blanda olika stilar. Jag tror vi räknade till sex olika danser; styrdans, tradionell nagda-dans, line-dance, freestyle och två till obestämda. Det tog inte lång tid innan jag och Dan hade kläm på alla då ingen lät oss sitta ner en enda sekund. Vid tvåiden lyckades vi tillslut helt utmattade smita hemåt för att få två timmars sömn innan bussen till Moni.

En sak är säker - man kan tydligen festa i alla kulturer.