Emma

Lördag 26/9

Hur många personer rymms i en bil med sex platser?

Det rätta svaret är 13, två stora vitingar, sex vuxna indoneser och fyra små barn. Och nej, vi skulle inte runt kvarteret utan från Ruteng till Bajawa dvs. en fem timmars resa längst vägar som går att likna med en berg-och-dal bana. Och som om detta inte vore nog så började det regna och då väljer man att plocka ner all packning från taket och istället fälla fram bakersta sätet för att skapa utrymme i skuffen och därigenom tvingas vi på bakersta raden sitta halv dubbelvikta, men vad ska man säga? En erfarnhet rikare.

Det har minst sagt varit en strapatsrik dag. Min klocka väckte fem imorse då jag planerat att ta en buss från Luanbajo hit till Bajawa, men eftersom nu detta är Indonesien så dök självklart inte bussen upp trots att jag satt och väntade till klockan sju. Istället får jag tag på en liten minibuss som sägs gå till Ruteng (ungefär halva vägen) så jag hoppar på och bussen kör iväg in på dom smalaste och knöligaste vägar jag sett och cirka en timme senare kommer vi fram till en stad, men något är bekant, vi är tillbaka i Luanbajo. SURPRISE! Tydligen hamnde jag på "plocka upp folk rundan" och en stund senare rullar vi faktsikt mot Ruteng, i Ruteng väntar ingen buss till Bajawa som man lovat utan det är då jag istället i god tro hoppar in i den bil som sedan fylls både på bredden och tvären, men efter några långa timmar och en halvt om halvt sprängd kissblåsa når jag endå målet för dagen, Bajawa, en lite stad belägen på 1100meters höjd tät omgiven av fler vulkaner.

Landskapet på Flores är helt fantastikt. Ön är helt vulkanisk, vägarna slingrar sig längst bergsidor, allt är grönt, ena stunden passerar man ett risfält och snart ser man havet långt nedanför. Tankarna vandrade då och då tillbaka till Guatemala - vilket gav mig en stygn av saknad...

Nu kommer jag att bli dödad när jag kommer hem, men jag tänker inte censurera bloggen. Denna vecka är jag ute på äventyr och upptäcker Flores - helt på egen hand. Dels ville ingen av mina tidigare reskamrater röra sig något längre öster ut och dels känner jag att jag måste få pröva på hur det är att vara ute på egenhand i stora världen. Trots att det inte blev som jag tänkt med bussen hit så har allt flytit på bättre än bäst. Som en skänk från ovan har jag fått kontakt med en man i Muamere (där jag kommer att hamna i slutet av veckan) som ställer upp och fixar en flygbiljett tillbaka till Bali åt mig och det första som händer när jag tågar in på hotellet här är att jag möter en turgudie som erbjuder mig att följa med ut på en två dagar lång vandring bland vulkaner för ett mycket förmånligt pris. Inte kan det väl ha syntes på mig att det var just precis det jag önskade att få möjlighet till? Så imorgonbitti knyter jag på mig vandrarskorna och ger mig ut i naturen, Jippie!

Efter hikingen beger jag mig till Moni och de berömda vulknsjöarna i Kelimutu därefter blir det Muamere och sen flyg till Bali för att möta upp med vännerna igen.

Föresten så var gårdagen också lite av ett "transportäventyr", jag och Alex åkte återigen med dykbåten ut och snorklade på två nya ställen, dock inte lika spektakulära som dagen innan, men trevligt. Det komiska var bara att på väg tillbaka haverarade motorn på båten så och tillbakaresan som skulle ta två timmar tog fem - och ja, det var sjögång! Men vi fick ju iaf se solnedgången ute på havet..

Nu ska jag ta och duscha av mig lite damm och sen ska jag sussa sött och ladda upp inför morgondagens strapatser.