Tre sjöar.
Torsdag 1/10
Efter ytterligare sju timmar på skumpiga vägar nådde jag (fortfarnde i sällskap med Dan) på onsdagen Moni, en liten by med ett antal hotell som fungerer som utgångspunkt för att ta sig de mytomspunna kratersjöarna KeliMutu.
Klockan 03.25 på torsdagsmorgonen ringde väckarklockan och strax innan fyra satt vi bakpå varsin motorcykel för att åka den timmeslånga färden upp till prkeringen ca 15minuters promenad från sjöarna. Allt för att kunna se soluppgången. Tyvär blev det ingen jätte spektakulär soluppgång då det var lite monligt, men det gör endå ingenting för sjöarna var väl värda att se.
Kelimutu betår av tre kratar som uppstått vi vulknautbrott och sedan fyllts med regnvatten. Sjöarna ändrar färg helt oregelbundet och just nu är den största turkos, den mellarsta turkos-blå och den minsta kolsvart. Tidigare har sjöarna haft färger som rött, mokka, terrakotta, grönt m.m. Mycket kring sjöarna är ett fortfarande ett mysterium för forskarna. Man vet att sjörna ändrar färg beroende på olika mineraler men kan endå inte förklara vad det är som gör att dom gör det helt oregelbundet, det andra som är konstigt är sjöarna har en konstant vattennivå - oavsett om det är regnsäsong eller inte och så vitt man vet finns inget utlopp. Ett antal våghalsiga turister har försökt att vandra uppe på rimmen med det reultatet att de senaste åren ha ramlat i fyra personer. man skickade dit ett amrekanskt dykarteam för att leta efter kroppen av en av det döda men man kunde inte hitta något och numer vägar i stort sett alla att dyka där så koncetartionen av syra i sjöarna är en av de högsta i världen.
Enligt legenden är det i Kelimutu din själ hamnar när du dör och är därför en mycket helig plats för lokalbefolkning. Man får kanske inte en sådan helig upplevlse dock när man trängs på utsiktplatsen med ett trettiotal andra turister, men men.
Vi hade tänkt stanna där upp ett tag, då det sägs vara superhäftig när solen kommit upp så högt att solljuset träffar sjön. Tyvär drog det in en massa moln vid sjutiden så vi kunde inte längre se sjöarna och betämde oss istället för att promenara tillbaka ner till Moni, en vacker promenad (dock brant) där man i slutet passerar ett vattenfall.
Under eftermiddagen lämnade jag Dan i Moni för att röra mig vidare mot Maumere i hopp om att få flyga tillbaka till bali på Lördag.
