Emma

Onsdag 9/9

Igår kväll satt jag i en stor fin hotellsäng och skrev. Idag sitter jag på ett betonggolv i ett litet hus byggt av plywood och skriver på min laptop och om jag ska vara ärlig tror jag aldrig att jag uppskattat något så mycket som jag gör just nu.

Vi är på Sumbawa och hälsar på hos vänner till Putu. Livet är är väldigt simpelt; hela familjen bestånde av mor, far, tonårsson och dotter samt familjens lilla två-åring, bor allesammans i detta lilla hus. Maten lagas ute över öppen eld och taoletten är ett hål i golvet. Trots att pengar saknas är alla fruktansvärt gästvänliga. Vi köpte med oss färsk fisk som de tilllagade till oss, och tillsammans sittandes på betonggolvet ätandes med våra händer åt vi en fiskmiddag som slår den vi åt på restaurang i Levina med hästlängder. Jag undrar dock när all denna inhemska mat skall slå tillbaka mot mig, men än så länge sköter sig min mage bra, och jag har bestämt mig för att leva mitt liv minut för minut så jag tar det problemet när det kommer.

Jag har hittat mig en ny bästis. Lillan i familjen tycker att det var superkul att leka med den stora vita flickan. Extra intressant var mitt hår och att fastna på bild i min kamera.

Större delen av kvällen har vi spenderat sittandes utanför huset smuttandes på våra bintangs medans Putu och de lokala pojkarna har spelat och sjungit sånger på indonesiska.

Det som slår mig alldra mest, precis som i Guatemala är hur lika vi männskor är. Oavsett under vilka förhållande vi lever och oavsett på vilken sida av världen vi har växt upp uppskattar vi ungefär samma saker och skämten skiljer sig inte mycket åt.

Vi ska stanna och sova på golvet här både i natt och imorgon vilket glädjer mig. Det här en helt klart en upplevelse som det inte går att sätta en prislapp på.

Något som också är helt sjukt är hur nära jag har komit mina tre resekamrater. Alla tre grabbarna är helt underbara på helt olika vis. Putu är den som kan landet och guidar oss runt, men även kanske den som behöver en axel att luta sig mot. Alex är den älsta, det är han som kommer med alla filosofiska tankar och han som på det äkta amerikanska sättet tycker att allt är "awsome!" och Filip han är helt enkelt allas våran lillebror som drömmer om dom stora pengarna. Det känns som att vi hängt ihop i en evighet fast vi bara egentligen varit ett gäng i fem dagar. Kanske är det den indonesika magin som får mig att sväva iväg, jag vet. Hur som hellst så tänker jag tillåta mig själv det. Jag vägrar oroa mig för framtiden och bara ta varje minut som den kommer. Det spelar ingen roll att min tå ät dubbelt så stor efter ett möte med ett rev under morgonens surftur eller att jag inte vet hur jag ska bete mig om jag skulle behöva besöka toletten för att göra "nummer två". Jag ska bara njuta av nuet.

Upplevelsen förstärks även ytterligare av att just nu sitter tonårsonen i huset brevid mig på golvet och lyssnar på Bo Kaspers orkester från min mobil samtidigt som han klinkar lite på en gitarr.

Nu ska jag gå in i andra rummet och kura ihop mig på golvet mitt bland mina pojkar och sova som en prinsessa och hoppas på ett kackerlackorna har vett nog att hålla sig på behörigt avstånd.