Emma

Lördag 11/9

Det är tidig morgon, solen har kanske varit uppe i en timme.

Jag sitter på stranden i det legendariska surfparadiset "Super Suck" och äter bananpannkaka och dricker sött kaffe, samtidigt som de indonesiksa pojkarna försöker oss lära att säga "banan" på både subwanesika och indonesiska - något är tydligen jätteroligt, jag önskar jag förstod var det är.

Runt fötterna springer några hundar och fåglar och fjärilar passerar förbi på himlen.

Allt vore helt perfekt om inte inte vore för att vi dragit på oss en jäkla hosta. Hostan kan jag stå ut med, vad jag där emot inte står ut med är gnället från de andra två. Herre gud, världen går väl inte under bara för att man hostar lite? Eller?

Surfningen här KANSKE är LITE overkill för min del men jag inga problem att njuta.

Platsen ligger väldigt avsides och här finns ingen hotellmassiv utan bara tre mycket enkla bungalows och de enda som hittar hit är antingen mycket inbitna surfare eller sådana som vi som råkar lära känna lokalbefolkningen. Stranden är vit och det har spolats upp vackra snäckskal överallt, och större delan av gårdagen låg jag i hängmatten och läste.

Efter solnedgången grillades fisk över öppen eld samtidigt som folk turades om att klinka på gitarrerna - samtliga blev dock helt utkonkuredade när 5-åriga Funduh fick tag i en trunmma och fullkomligt ägde scenen. Jag funderar alvarligt på adopera den killen. För det första har han hängt så mycket hör att snappat upp en hel del engelska, för det andra spelar han både trummor och sjunger som om han vore minst 5 år äldre och för det tredje säger han; "Emma, you beatiful!".

Tanken var egentligen att vi skulle åka tillbaka till byn på kvällen, men vi kunde inte slita oss härifrån så istälet har vi sovit tät ihoptryckta under ett myggnät i en av bungalowsarna. Det är helt otroligt vad rogivande ljudet av hav kan vara.

Senare idag bär det av vidare - jag vet inte riktigt vart, men med facit på hand brukar det sluta väl.