Röbäck en kylslagen onsdagskväll.
Sitter och försöka reda ut lite statistiska begrepp inför "mini-provet" på fredag, men som valigt kom jag av mig. vad har hänt med all min tidigare studiedisiplin? Den tycks vara som bortblåst! Varför är det så? Jag skyller på det faktum att nästan all pluggning sker på datorn numera och därför finns det mycket mera distraktionsmoment, problemet kan ju inte ligga hos mig personligen - alla motgångar beror på yttre omständingheter och alla medgångar beror på innre omständigheter ("Det fundamentala attributionsfelet - Kellys attributionsteori)!
I allla fall, vad jag halkade in på var att jag började läsa gamla blogginlägg och då framförallt dom inlägg jag skerv i slutet på december som behandlade framtidsångest och att börja studera på läkarlinjen eller inte. Två månader har snart gått sedan jag tackade nej till min livs chans. Och vet ni vad? So far har jag inte ångrat det en nanosekund. Jag ser läkarstudenter med ringar under ögonen, sitta böjda över tjocka obegripliga böcker samtidigt som jag trallar runt och efter några timmars föreläsning om dagen har jag massor med tid över till annat! Och för första gången någonsin känner jag mig hyffsat säker på att det är det här jag vil hålla på med! En sten har lättat.
För övrigt är Umeå just nu en otrevlig plats, termometer vill inte gå varmare än -20 och därför har jag idag strejkat från både träning och socialt liv då jag efter föreläsningen som var slut elva tog bussen hem. Jag somnade på soffan och sov säkert två timmar och efter det har jag inte åstakommit något annat än att jag fått tiden att passera.
På något sätt känns det som att jag (och Linn!) frös tillräckligt på igår. Jag var föreläsningsfri hela dagen så vi betämde oss för att ta en eftermiddag på stan, så långt var allt strålande, men så får vi för oss att jag ska äta tillsammans med hon och Fredde hemma hos dom på ön. Och ja, det var lika trevligt som alltid! Problemet vara bara att vi promenerade ner dit och i stan kändes det inte så kallt, däremot innan vi var hemma hade temperaturen sjunkit till -24 och mina tår var helt borta, proböemet är ju att deras hus står helt off så det går inga bussar så efter middag var jag tvungen att göra ett val, ge mig ut igen i denna vannsinniga kyla, med 100% garanti för att förfrysa tår och fingrar, eller inta den berömda soffan, vilket jag lovade att det skulle vara slut med så fort jag fick lägenheten. Så bra gick det med det... det blev inkvartering, återigen. Usch, vad jag står i skuld vad det gäller mat och husrum!
Imorgon blir det föreläsning igen, "medvetandet", sen väntar fika och bio tillsammans med brudarna!
I allla fall, vad jag halkade in på var att jag började läsa gamla blogginlägg och då framförallt dom inlägg jag skerv i slutet på december som behandlade framtidsångest och att börja studera på läkarlinjen eller inte. Två månader har snart gått sedan jag tackade nej till min livs chans. Och vet ni vad? So far har jag inte ångrat det en nanosekund. Jag ser läkarstudenter med ringar under ögonen, sitta böjda över tjocka obegripliga böcker samtidigt som jag trallar runt och efter några timmars föreläsning om dagen har jag massor med tid över till annat! Och för första gången någonsin känner jag mig hyffsat säker på att det är det här jag vil hålla på med! En sten har lättat.
För övrigt är Umeå just nu en otrevlig plats, termometer vill inte gå varmare än -20 och därför har jag idag strejkat från både träning och socialt liv då jag efter föreläsningen som var slut elva tog bussen hem. Jag somnade på soffan och sov säkert två timmar och efter det har jag inte åstakommit något annat än att jag fått tiden att passera.
På något sätt känns det som att jag (och Linn!) frös tillräckligt på igår. Jag var föreläsningsfri hela dagen så vi betämde oss för att ta en eftermiddag på stan, så långt var allt strålande, men så får vi för oss att jag ska äta tillsammans med hon och Fredde hemma hos dom på ön. Och ja, det var lika trevligt som alltid! Problemet vara bara att vi promenerade ner dit och i stan kändes det inte så kallt, däremot innan vi var hemma hade temperaturen sjunkit till -24 och mina tår var helt borta, proböemet är ju att deras hus står helt off så det går inga bussar så efter middag var jag tvungen att göra ett val, ge mig ut igen i denna vannsinniga kyla, med 100% garanti för att förfrysa tår och fingrar, eller inta den berömda soffan, vilket jag lovade att det skulle vara slut med så fort jag fick lägenheten. Så bra gick det med det... det blev inkvartering, återigen. Usch, vad jag står i skuld vad det gäller mat och husrum!
Imorgon blir det föreläsning igen, "medvetandet", sen väntar fika och bio tillsammans med brudarna!
Kommentarer
Trackback
